BURIMÉ bur1ime4 l. bɯ1- (vanl. med fr. uttal), r.; best. -n l. -en; pl. -er. Anm. Ofta användes den fr. formen bouts-rimés, äfv. ss. sg. Lenngren (SVS) 2: 191(1797). 2NF(1905).
Etymologi
[af fr. boutsrimés, pl., af bout, ända, slut, o. rimé, p. pf. af rimer, rimma]
på förhand bestämda slutrim hvilka skola utfyllas till hela versrader; bl. i pl.; jfr RIM-FYLLNAD;oftare: rimmeri uppkommet gm dylik utfyllnad, särsk. under 1700- o. 1800-talet förekommande ss. sällskapslek l. tidsfördrif. BL 19: 359(i handl. fr. c. 1808).
