SAOB
Svenska Akademiens ordbok
tryckår: 1924  
BUSE 3se2, sbst.1, l. (i bet. 3, 9 a) BOSE 3se2, om person m., i bet. 6 äfv. ig., om djur m. l. r., om sak r. l. m.; best. -en; pl. -ar. Anm. Hvard. o. skämts. förekommer i sht i södra Sv. äfv. en pl. böss. Formen användes ngn gg äfv. ss. sg. n.
Ordformer
(bo- (boo-) c. 1690 osv. bu- (buu-) 1658 osv. bosir 1712)
Etymologi
[jfr sv. dial. buse, stor o. stark karl, bjässe, djäfvul, spöke, troll hvarmed man skrämmer barn, utklädd människa för hvilken man blir rädd, fågelskrämma, varg, (hugg)orm; bose, djäfvul, (hugg)orm, hudafdragare, rackare, en i sitt arbete vårdslös människa; nor. dial. buse, dvärg, bause l. bose, stump, kort stycke, fyllig o. kraftig karl. Formerna buse o. bose äro samhöriga o. utgå sannol. från en rot med bet.: svälla; jfr BUSKE, sbst.2, samt beträffande den ifrågasatta bet.-utvecklingen KNÖL]
1) (hvard., föga br.) person som i storlek l. styrka l. färdighet(er) l. begåfning osv. öfverträffar det stora flertalet, bjässe, baddare. Giettar och starcka Män (äro) kallade Busar. Rudbeck Atl. 3: 297 (1698). Cavallin (1875). Östergren (1917; angifvet ss. sällan förekommande).
2) [ssgn HAMN-BUSE är anträffad betydligt tidigare än det enkla ordet i denna bet.] mansperson som utför tillfälligt grofarbete, i sht vid hamn; numera vanl. bl. nedsättande samt i utvidgad anv.: sluskig, ohyfsad o. supig dagdrifvare (vid hamn), slusk; äfv. närmande sig bet. 6: ovanligt rå, oförskämd o. hänsynslös person. Några fulla busar kommo raglande på gatan. Antastas af busar. SP 1779, s. 933. Man skall vara till hälften buse för att reda sig dermed (dvs. med kägelspel). Wieselgren ManÖBord 129 (1882). Det berättas ännu om en sådan förman, hur han ”gastade”: — Arbeta villigt, busar, så får ni en sup! SLorS 13: 95 (1897). En hel del bråkstakar .. skräna och svärja och knuffas, med ett ord bära sig åt som riktiga busar. GHT 1897, nr 225 B, s. 1. — jfr HAMN-BUSE. — särsk. med förbleknad bet. ss. första led i vissa ssgr, t. ex. BUS-KONJAK, BUS-KROG för att uttrycka att efterleden är ngt särsk. dåligt l. simpelt i sin art.
3) [jfr motsv. anv. i sv. dial. (alltid i formen bose); jfr äfv. FLÅ-BUSE] (†) hudafdragare, rackare. Tidfördrijf A 3 b (c. 1690; dialektiskt). Ihre (1769). — jfr FLÅ-BUSE.
4) ond l. elak ande; numera bl. i vissa trakter o. nästan bl. om folktrons skogsman; förr äfv. om t. ex. troll, jätte, spöke, djäfvul. Verelius Götr. 171 (1664). (Gripens) Fiäder / Är .. swart som sielfwa Busen. Spegel GV 206 (1685). Warnmark Epigr. L 2 b (1688). Spöken, för des macht gemene man troo dem hafwa, kallades Busar. Rudbeck Atl. 3: 297 (1698). Twinga, beswärja, utdrifwa Busen, thet är the onda Andarna. Spegel Kyrkoh. 2: 89 (1707). Tag mig busen .. jag vill henne då begära (till äkta). CIHallman 291 (1778). Sägnerna om .. skogsmannen eller busen. JmtFmT 3: 4 (1902). — jfr TOMTE-BUSE.
5) uppdiktadt väsen hvarmed man skrämmer barn; äfv. om förklädd person l. dyl. som användes i samma syfte. Skrämma ostyriga barn med busen. Barnen gråtande löpa med roop (vid åsynen af Ruus), ô Möme (dvs. mamma), Sij Busen! Stiernhielm Herc. 352 (1658, 1668). (De) voro rädde för henne som för busen. Nyrén Charakt. 41 (c. 1765); jfr 4.
6) (numera mindre br.) om person l. ss. person uppfattad(t) djur l. företeelse l. dyl., som inger fruktan l. afsky: skrämbild, skräck; tuktomästare, tyrann, plågoande; äfv.: öfverman. Den gamle majoren var husets herre och familjens buse. Månge (af ständerna) .. begynte att sättia opp hufvudet, så snart busen (dvs. Karl X Gustaf) var borte. Ekeblad Bref 2: 185 (1660). Då bönfaller iagh .. att .. E. Excellens .. ville .. inthet så högt straffa oss, uthan låta allenast en gång de skylliga känna busen. Rudbeck Bref 12 (1662). Orkan, förfärliga buse! Wallenberg Gal. 41 (1771; uppl. 1921). Äfven jag har en buse öfver mig. Blanche DödFadd. 20 (1850). Lagerlöf Holg. 2: 8 (1907). — jfr EXAMENS-, SKOL-BUSE.
7) (i vissa delar af Sv.) fågelskrämma. Björn Besynn. 10 (1792).
8) (starkt hvard., i vissa trakter) torkad snorklump (i näsan). Sitt inte och peta busar ur näsan!
9) (i bygdemålsfärgadt spr. i vissa delar af Sv.) benämning på olika djur.
a) (i Smål. o. Blekinge) benämning på en svart varietet af huggormen Pelias berus Merr. Merendels är Bosen omkring en god aln .. i längden. Fischerström 2: 366 (1780).
b) varg. BtOdlH 5: 55 (1880).
c) (i Uppl.) om vissa smärre insekter. BotN 1893, s. 135.
Ssgr (i allm. till 2 (slutet); med undantag af växtnamnen starkt hvard.): A: (2 l. 6) BUS-AKTIG.
-FASONER, pl. —
-FRÖ. (vulg.) vanartad yngling, gatpojke. Landsm. 1: 613 (1881).
-HUMOR. okultiverad l. rå, men tillika drastisk o. mustig humor. GHT 1895, nr 137 B, s. 3.
-KONJAK. (vulg., skämts.) sämsta sortens konjak. —
-KROG.
-LIF.
(2 l. 6) -LIK, adj. (†) hemsk, ryslig, kuslig; jfr BUSLIG. Detta ser buslikt ut. SP 1780, s. 143.
(9 c) -ROS. (i Uppland) maskros. Taraxacum officinale .. Busros (n. Upl.). Detta .. namn .. (härledes) af de i blomkorgarne .. talrikt förekommande .. smärre insektarterna. BotN 1893, s. 135.
-SPRÅK. pöbelspråk, gatspråk. —
-VÄDER. (busa- 1845) [möjl. urspr. till BUSA, v.] hundväder. Forsell Sällsk. 138 (1845).
(9 a) -ÖRT. (bos-) [jfr ORMBÄR ss. benämning på samma växt] (i södra Sv., i sht Blekinge) växten Solanum dulcamara Lin., kvesved, besksöta. Aspegren Fl. 18 (1823).
B (†): BUSA-VÄDER, se B.
C: (5) BUSE-MAN. (i sydligaste Sv., hvard.) = BUSE 5. Möller 1: 206 (1745).
Afledn. (till 2 l. 6): BUSIG, adj. (hvard.) busaktig.
BUSLIG, adj. (†) faslig, hemsk, ryslig, kuslig; jfr BUS-LIK. Linné Sk. 312 (1751).
Spoiler title
Spoiler content