BUTELJON but1eljω4n, äfv. bɯ1-, r. l. m.; best. -en, hvard. utom i södra Sv. äfv. =; pl. -er.
Etymologi
[liksom d. buttelur af t. (eg. nt.) butluv l. holl. botteloef, af fr. boutelof; jfr sp. botalo. Ordets andra ssgsled motsvarar LOF, vindsida på ett fartyg; första ssgsleden utgår trol. från fr. bouter, sätta, lägga; jfr fr. bouter de lof, vrida upp mot vinden; jfr äfv. BUTSELL. Den sv. formen torde urspr. vara best. form, ombildad efter BUTELJ, GALLION]
sjöt. kort arm af järn l. trä som sticker snedt ut från hvardera sidan af ett fartygs bog o. uppbär ett brassblock, halsblock l. dyl. Röding 1: 424 (1794). Ekbohrn NautOrdb. (1840).
