[fsv. bughin, boghin, motsv. isl. boginn, p. pf. af ett starkt v. (hvaraf för öfr. bl. fsv. ipf. bögh, isl. ipf. pl. bugum är påvisadt), motsv. got. biugan, feng. būgan, fht. biogan, t. biegen (se BÖJA)]
(†) böjd. Ähr och en punct (i framställningen) som icke är lughen (dvs. lögnaktig), / Är han förwänd och krokot bughen. Messenius Ret. B 4 a(1610; i bild). Linc. Ll 1 a(1640). BL 23: 284(cit. fr. 1746). — jfr TVE-BÅGEN.
