SAOB
Svenska Akademiens ordbok
tryckår: 2009  
TVE- tve3- l. (i ssgr med huvudtrycket på senare ledens första stavelse) tve-, äv. tve-1, ssgsförled.
Ordformer
(tve- (thu-, thv-, tu-, tuw-, tw-, -ee-) 1523 (: Tuesolade) osv. tvi- (tu-, tw-, -ij-) 1537 (: tuifalt)1930 (: tvibod). twä- (thw-, tu-, tw-, -æ-) 1523 (: tuæbredis spik)1915 (: otvätydigt))
Etymologi
[fsv. tve-, tvæ-, sv. dial. tve-, tvi-, tvä-; motsv. fd. twe-, twi-, twæ- (d. tve-, nor. tve-, tvi-), fvn. tví-, mlt. twe-, fht. zwi-, mnl. twē-, feng. twi- (jfr eng. twilight); motsv. lat. bi- (se BI-), grek. δι- (se DI-), find. dvi-; i avljudsförh. till fsv. tvē(r), fvn. tveir, m., två, o. delvis äv. ombildat med anslutning till detta (se TVÅ, räkn.). — Jfr TVEBACK, TVEBETT, TVEDRÄKT, TVEKA, TVILLS, TVISTGULD, TVIVEL]
ss. förled i ssgr: två-; dubbel-.
Ssgr: TVE-BAKAD, p. adj. (†) bakad två ggr; jfr tveback. (Lat.) Rubidus .. (sv.) twebakat bröd eller skorpobröd. VarRerV 28 (1538). Landsm. VI. 4: 38 (1887).
-BENLING. (-belling) (†) om avdraget skinn från djur med två kvarsittande benlingar (se benling 1). En swart twebeling haffuer gullit .. 4 öre. Skråordn. 318 (1546).
-BESEGLAD, p. adj. (†) om tyg: försedd med dubbel märkning. TullbSthm 24 ⁄ 9 1562. Tuebeseglet görlesch – 1 Styck(i)e kostar – 6 daler. 3SthmTb. 2: 157 (1597).
-BETT, se d. o.
-BLAD, förr äv. -BLADA. växt hörande till släktet Listera R. Br., särsk. L. ovata (Lin.) R. Br., tvåblad (se d. o. 2); förr äv.: L. cordata (Lin.) R. Br., spindelblomster. Fries BotUtfl. 3: 227 (1864). Bland örterna (i den mossrika barrskogen) märkas följande: ängskovall, skogskovall .. tveblad (Listera cordata). SvSkog. 235 (1928). Egentligen skulle vi kommit hit på försommaren, då tusentals orkidéer – nattviol, Adam och Eva, grönkulla, tveblad .. och andra – väller fram ur den bördiga kalkgrunden. TurÅ 1956, s. 248. jfr skogs-tveblad.
-BOTTNAD. särsk. om sjö o. d.: tvåbottnad; jfr -bottnig. Landsm. XVII. 3: 23 (1672). Twe bottnade sjöar, äro .. många nog; jag har ofta tänkt på, huru och på hwad sätt man kunde komma til fisken i desza sjöars undra wåning. Gyllenborg Insjöfisket 45 (1770).
-BOTTNIG. (†) om sjö o. d.: tvebottnad. HdlCollMed. 14 ⁄ 4 1731. Wallerius Hydrol. 36 (1748).
-BRED. [fsv. tväbredher; jfr mlt. twebrēt] (†) om tyg (särsk. lärft): av dubbel bredd. Twebreth lereffth. TullbSthm 1534, s. 9 a. Twebredde lakan, granna. BtFinlH 4: 187 (1563). Stiernman Com. 5: 457 (1694).
-BREDD-SPIK, se -brädes-spik.
-BREDDS-LÄRFT. (†) lärft av dubbel bredd; jfr -bred. BtFinlH 2: 375 (c. 1555).
-BRÄDES-SPIK l. -BRÄDS-SPIK. (-bredd- 15411729. -bredds- 15561640. -brädes- 1523. -bräds- 1676) [y. fsv. tväbrädhespiker; former med -dd- sannol. gm anslutning till bredd] (†) om ett slags längre spik. G1R 1: 153 (1523). 24 st. twäbrädz spijk til portjernen. VDAkt. 1676, nr 72. HovförtärSthm 1729, s. 2308.
-BÅGEN, p. adj. (†) dubbelvikt; jfr bågen. VDAkt. 1676, nr 131.
-BÖTE. [fsv. tväböte] (numera bl. i skildring av ä. förh.) om brott l. gärning o. d., i uttr. ligga (äv. vara) i tveböte, vara belagd med dubbelt bötesstraff (jfr ligga 22); jfr -böter. All oqwedens ord som ther skee skola wara j tweböthe. G1R 6: 242 (1529). Efter Hillebrandh både hafuer bruttitt julefredenn, så och slagitt stadzens tiennere .. derföre ligger hans saak i tueböte. 3SthmTb. 4: 181 (1602). Stjäl, snattar .. eller undandöljer Tjenstehjon något af Husbondes egendom, ligge det i tveböte mot annat snatteri och tjufnad. SFS 1833, s. 466.
Ssg (†): tvebötes-sak. tveböte; jfr sak, sbst. 4. VadstÄTb. 60 (1582).
-BÖTER, pl. [fsv. tväböter] (†) (i dat. pl.) i uttr. i tvebotum; jfr -böte. RA I. 2: 54 (1562). För tuenne skeldsord böte i tuebotum 12 (mark). GävleDomb. 178 (1636). Schulthess (1885).
-DAGER. (†) om ljus vid skymning l. gryning; äv. om ljus från två håll; jfr dager 2, 5 o. -ljus. Öfwer somliga .. (stycken hos Horatius) faller en wisz twedager från inhemska local-förhållanden å ena sidan, och ett Grekiskt skimmer å den andra. SvLittFT 1833, sp. 822. I tvedagern av vårnattsljus och skimmer från lampans gröna kupa satt han lutad över sina slitna klassiker. Björkman Gård 14 (1918).
-DEL. [fsv. tvädel; jfr mlt. twedēl] (†) = två-del; jfr -lotter o. tu-del. Sagdis hennes arffuom till tuædelena j gorden. G1R 2: 195 (1525). När man wil blanda Kryddor tilhopa, som brukade blifwe vthi Bakelse .. Måste man först taga twedeelar vtaff Ingefähren .. och een deel Pepar ther emoot. Salé 113 (1664). HdlÅgerupArk. 20 ⁄ 7 1728.
-DELA, -ning. dela (ngt) i två delar. Brandt Math. 159 (1718).
-DRÄKT, se d. o.
-DUBBEL. [fsv. tvädobel] (†) dubbel (se dubbel, adj. 1, 3 (b)); jfr två-dubbel. En Twedubell Ragge pung haffuer gullit .. 9 öre. Skråordn. 318 (1546). Lælius Jungf. M 8 b (1591; ss. adv.). Altså äre och the, som beslås medh Falskheet, twedubbelt Straff wärde, nemliga thet timmeliga och thet ewiga. Schroderus Waldt 56 (1616). Schück VittA 5: 377 (i handl. fr. c. 1775).
-DÄGGLING. (†) (Ett barn) som blifvit afvandt och åter fått börja att di, kallas tvädäggling. Rääf Ydre 1: 129 (1856). FoF 1933, s. 135 (om ä. förh.).
-EGGAD. [fsv. tvääggiadher] som har egg på två sidor l. två eggar; äv. bildl.: som är både på gott o. ont; jfr -eggig, -snedig o. två-eggad. Gudz oord är .. skarpare än någhot tweäggiat swärd. Hebr. 4: 12 (NT 1526). I tvärgenomskärning kan (växt)stammen vara .. Tveeggad, då han är sammantryckt från sidorna, så att tvänne skarpa kanter bildas. Forssell InlBot. 133 (1888). Traditionen har ett tveeggat inflytande; den förmedlar i lika utsträckning de goda och de mindre goda impulserna. Form 1946, s. 168.
-EGGIG, äv. -EGGOT. (†) tveeggad. LMil. 4: 1577 (1717). Ett tämligen väl bevaradt .. tvääggigt blad .. hvilket .. tillhört en större knif eller dolk. VetAH 1814, s. 26.
-FALD, r. l. f. (†) tvåfald (se två-fald, sbst.). Fahlcrantz 6: 96 (1839, 1865). Denna tvefalds ursprunglighet i menniskans själ. Frey 1845, s. 421. Auerbach (1915).
-FALD, adj. [fsv. tväfalder] tvåfald (se två-fald, adj.); numera bl. ss. adv.: dubbelt. G1R 11: 423 (1537). På sielfwe inställelse dagen (i konkursmål) böra Borgenärerne hwar och en uti sin första skrift, som twefalt inlägges, upgifwa deras fordringar. PH 8: 7662 (1767). Tack för den särdeles vackra och lärorika gåfvan! Hon är mig tvefaldt kär. Rydberg Brev 2: 353 (1881).
-FALDIG. [fsv. tväfaldogher] tvåfaldig. Rizanesander Räkn. 41 b (1601). Hwar och een Christen Menniskios vprinnelse och födelse är twefaldigh: Then eena är Kötzligh .. Then andra, Andeligh. Muræus Arndt 1: 18 (1647). Hon var en tvefaldig förrädare, som bara kunde hoppas på en viss glömska. Expressen 4 ⁄ 10 2007, s. 8.
-FALT-RODRIG. (†) som har två rader av åror på vardera sidan; jfr -rodrig 2. Phosph. 1812, s. 21.
-FOTAD. (†) tvåfotad. Balck Es. 56 (1603). Ekblad 274 (1764).
-GIFT, p. adj. [fsv. tvägipter] (numera bl. mera tillf.) som lever i tvegifte; förr äv.: som gift sig en andra gång (efter makes l. makas dödsfall) l. varit gift två gånger; jfr gifta, v.2 3. G1R 25: 8 (1555). Fru Elin var twegifft; hennes förste man heet Oluff Dieckn, then andre heet Störkell. HH XIII. 1: 1 (1561). Levde tvegift under 10 år. SD 6 ⁄ 11 1926, s. 31.
-GIFTE, förr äv. -GIFTA. [fsv. tvägipta] bigami; jfr gifte 2 o. -giftermål. FörarbSvLag 1: 128 (1689). Gift man eller qwinna, som, innan desz äktenskap upphört, nytt äktenskap med ogift person ingår, dömes, för twegifte, till straffarbete. SFS 1864, nr 11, s. 65.
-GIFTERMÅL. (†) jfr giftermål o. -gifte. FörarbSvLag 4: 56 (1692). Ryktet om dotterns tve-giftermål. Högberg Vred. 3: 138 (1906).
-GIFTING. (†) bigamist. Arnell Stadsl. 736 (1730). Weste (1807).
-GILL, äv. -GILD. [runsv. tvisgildr, fsv. tvägilder] (†) som skall ersättas l. straffas med dubbla böter l. dubbelt straff i förhållande till gällande straffsats för brottet; jfr två-gill. Tuegille bött(er). UpplDomb. 7: 36 (1549). (I edsöres-balken stadgas) at alt hwad man androm gör på åker och äng, skal wara twegilt. Bergv. 1: 39 (1612). Förbiudes all Slagzmåhl oppe- och nedhre widh Grufworne, hwem ther medh blifwer befunnen, skal straffas twegillt för sielfwe saken. PrivBergsbr. 1649, 3: B 2 b. Cannelin (1939).
-GRENAD. (†) som delar sig i två grenar; kluven. SvTr. V. 1: 96 (1595). 3SAH 23: 377 (1908).
-GRENIG l. -GRENOT. (†) tvågrenig; äv. bildl. SvTr. V. 1: 95 (1595). The gambla Wijsa (har) warnat, at man sigh för onde Tungor, som itt ting tala, och annat tänckia, wackta skulle. Sådanne dubble twegrenotte Tungor kunna ock hwar mans bräck vptäckia och straffa. Forsius Fosz. 525 (1621).
-HAKA. (†) dubbelhaka. Fürst Stobæus 45 (1907).
-HUGSAMHET. (†) ovisshet; obeslutsamhet, tvehågsenhet; jfr -hugsan. Hwar vthaff Stoor-Försten fick Mod igen .. och schermytzerade medh Fienden, för hwilken all tillförzel begynte at mangla, och stoor twehugsamheet wexa. Widekindi KrijgH 93 (1671). Gripen af en oro, en tvehugsamhet, en grubblande åtrå. Atterbom Siare 2: 277 (1843).
-HUGSAN. (†) = -hugsamhet. HSH 8: 33 (1739). Denna .. skadliga twehugsan i beslut förswinner och lättas, då jag (osv.). AdP 1789, s. 669.
-HUGSE, -HUGSEN, se -hågsen.
-HUVD, -HUVDAD, se -hövdad.
-HÅG. [jfr fsv. twähughi] (†) tvehågsenhet, tvekan. Börk Darius 214 (1688). Egde vi ännu urskrifterna till nya testamentets böcker, urkunderne .. och vore all tvehåg om desse urkunders äkthet aflägsnad, då återstode endast att läsa och tolka dem rätt. SvTidskr. 1873, s. 360. Lundell (1893).
-HÅGSEN, förr äv. -HÅGSE l. -HUGSE l. -HUGSEN. obeslutsam l. villrådig l. tvekande; förr äv.: oviss, osäker; jfr hågsen 2 o. -rådig. Thå .. öffuerste presterna hördhe thetta talet, begy(n)te the wardha twähoghse om th(e)m huad ther aff wardha wille. Apg. 5: 24 (NT 1526). (Det finns) intet .. bättre medell, än .. undersåterne twehågse giöre. Gustaf II Adolf 162 (1617). Se huru twehugse han nu står hwem han skall bewärdiga med sin kiärlek. Gyllenborg Sprätth. 29 (1737). Jag var orolig, tvehogse om jag skulle våga mig hem eller stadna qvar. Montgomery-Silfverstolpe Mem. 3: 258 (1823).
Avledn.: tvehågsenhet, r. l. f. obeslutsamhet l. tvekan; jfr tve-hugsamhet, tve-håg. Gustaf II Adolf 583 (c. 1614). En momentan ytlig tvehågsenhet av det slag man kan känna framför en chokladpralinask .. alla är kanske goda men man vill bara ta en och den bästa. Johnson GrKrilon 22 (1941).
-HÅRAD. (†) = -hårig. BtFinlH 4: 187 (1563).
-HÅRIG. (†) om sammet: som har två trådar med avvikande färg i stadkanten (ss. kännetecken för tätheten); jfr sammet 1 e o. -hårad. G1R 25: 125 (1555). KlädkamRSthm 1591 B, s. 70 a.
-HÄND, se -hänt.
-HÄNDES, adv. [fsv. tvähändis] (†) med båda händerna. LPetri Kr. 17 (1559). En kämpe, som .. tvehändes ränner ett of-stort (dvs. mycket stort) svärd tvärs igenom drakens kropp. 2VittAH 26: 331 (1869).
-HÄNDIG. (†) som kan använda båda händerna lika bra, ambidexter. VarRerV 9 (1538). Twehendigh, (dvs.) Then som kan bruka then wänstra handen så wäl som then högra. Linc. D 5 b (1640).
-HÄNT, förr äv. -HÄND. [fsv. tvähänder] (numera mindre br.) tvåhänt; äv. ss. adv.: med båda händerna (jfr -händes). Schroderus Dict. 177 (c. 1635). Tvehändt svärd. Arnell Smith Hill 2: 227 (1829). Fahlcrantz 4: 224 (1865; ss. adv.). Östergren (1964).
-HÖRNIG. (†) som har två hörn l. kanter; jfr hörnig, adj.1 Den twehörnige Biskops myszan. Lundberg Paulson Erasmus 178 (1728).
-HÖVDAD, förr äv. -HÖVD l. -HUVD l. -HUVDAD. [fsv. tvähöfdhadher] som har två huvuden; jfr -hövdad. The krälande Diwr, som plega krypa vhr sitt skinn, äre: .. the twehöfde och the månghöfdade ormar. Schroderus Comenius 213 (1639).
-KAMP. mellan två (parter): kamp l. strid; envig, duell; jfr kamp, sbst.2 1 slutet. Schultze Ordb. 2210 (c. 1755). Tvekampen .. som begagnades icke blott såsom ett bevisningsmedel, utan ock som ett medel, hvartill man tog sin tillflykt för att bryta en fälld dom. Nordström Samh. 2: 629 (1840). Den gigantiska tvekampen mellan Guds rike och djävulens rike. KyrkohÅ 1929, s. 152.
-KLUVEN, förr äv. -KLUVD l. -KLYVD l. -KLYVEN l. -KLÖVD, p. adj. [fsv. tväkluvin] som i spets l. ände o. d. är l. ser ut att vara kluven i två delar; äv. bildl.; jfr klyva, v.2 7, o. två-kluven. VadstÄTb. 255 (1598; om sko). 2VittAH 13: 315 (1827, 1830; om skägg). Svärdet .. träffade endast ett par af stjertfjädrarne och deraf kommer att gladan har tveklufven stjert. Holmberg Nordb. 376 (1854). Edre stolte fäder .. tvistade ej med tveklufven tunga. Ahrenberg StRätt 196 (1899).
Avledn.: tvekluvenhet, r. särsk. bildl. 3SAH 50: 219 (1940).
-KLYVNING. (numera bl. tillf.) tudelning; äv. bildl. 2VittAH 15: 29 (1831, 1839). Tveklyfning af personligheten. Fröding Eftersk. 2: 51 (1890, 1910).
-KLÖVAD. (†) som har tvådelad klöv, tvåklövad. Swijnet är .. tweklöffuat. 3Mos. 11: 7 (Bib. 1541). Björkman (1889).
-KLÖVD, se -kluven.
-KULLE. (†) = två-kulle; jfr -kulla. (Växtklass) XVII (lat.) Diadelphia (sv.) Twäkulle. Linné SystNat. 77 (1748).
-KÄMPE. (tillf.) jfr kämpe, sbst.1 1. Tvekämparne förklarade att, fast de ej voro ovänner, kunde de skjuta så länge en kula fans att tillgå. BL 21: 92 (1855).
-KÖN. (†) sammanfattande genus betecknande både maskulinum o. femininum; jfr kön, sbst. 5. I några Språk antages ett fjerde kön (utöver mankön, kvinnokön o. okön), som kallas Tvekön. Tvekön kallas hvarje namn, som kan heta ömsevis han eller hon: t. ex. Gemål, Slägting, Kusin. Lyth SvSpr. 6 (1848). Rydqvist SSL 2: 291 (1857).
-KÖNAD. tvåkönad (se d. o. 1); jfr -tolad o. androgyn II, hermafroditisk a. Möller (1790). Loke den listige twekönad war. Ling Gylfe 62 (1814). Tvekönad blomma, växt. Dalin (1854). Thorell Zool. 1: 333 (1860).
-KÖNIG. (†) tvåkönad (se d. o. 1). Dahlman Humleg. 108 (1748). Palmblad Fornk. 1: XLIII (1843; om gudom). Björkman (1889).
Avledn.: tvekönighet, r. l. f. Björkegren 1495 (1786). Björkman (1889).
-LJUD. (numera knappast br.) diftong; jfr -lyding, -lydning o. dubbel-ljud 1. När tu ljud blandas, blir däraf et tveljud (diphtongus) å, ä, ö. Ljungberg SvSpr. 1 (1756). SAOL (2006).
-LJUDANDE. (†) diftongerande. Rudbeck D. Ä. Atl. 1: 32 (1679). Au, eu i ord som August, europé äro väl upprinneligen tvejud, men hava, förflöttade till norden, förlorat sitt tvejudande uttal. Tullberg SvRättskr. 25 (1862). NF 3: 1195 (1880).
-LJUS. [jfr t. zwielicht, eng. twilight] om halvt (se halv 4 a β) ljus vid skymning l. gryning; äv. om reflekterande ljus; jfr -dager. I gryningens tveljus gyckla syner för mina stirrande ögon. Börjesson C12 96 (1858). Snön ger det tveljus som är passande ljussättning för de bilder och minnen .. (förf.) sökt skriva sig både in i och bort ifrån. GbgP 14 ⁄ 4 1991, s. 4.
-LOTTER, pl. (-luter) [fsv. tväluter] (†) två tredjedelar; jfr lott, sbst.2 3, o. -del. Lagförsl. 25 (1609). Finner .. (bonden) bij uti fruchtsamme trä, såsom Ek, Bok .. etc. Hafwi tå Husbonden Tweluter och Bonden Trediung. Schmedeman Just. 744 (1681).
-LYDING. (†) = -lydning. Swedberg Schibb. 32 (1716). Schultze Ordb. 2868 (c. 1755).
-LYDNING. (†) diftong; jfr -ljud. Hof Skrifs. 13 (1753).
-MADER. (†) runliknande tecken utan ljudvärde bildad av två m-runor, en rättvänd o. en stupad; jfr mader, sbst.1, o. stup-mader. 2Saml. 9: 11 (c. 1525). Bureus Runaräfst 202 (1602).
-MÄNNING.
1) särsk. (†) i uttr. dricka tvemänning, dricka tvemännings; jfr halv 5 a β. (Seden vid gästabud var) at .. man (skulle) dricka Twimenning .. hwart par för sig, Man och Qwinna. Peringskiöld Hkr. 1: 47 (1697). Den stränga Vikingstadgan, att aldrig dricka tvemänning med någon Jungfru. Phosph. 1811, s. 11. Bååth EgilS 10 (1883).
2) (†) växt tillhörande andra klassen Diandria i Linnés sexualsystem; särsk. i pl., om klassen; jfr två-männing 2. Linné SystNat. 77 (1748). Sundén (1891).
-MÄNNINGS. särsk (förr) i uttr. dricka tvemännings, dricka två (man o. kvinna) ur samma kärl; jfr -männing 1 o. sam-drickande. Der vill jag ej tillbaka blicka / på kungars hämd, på jordens sorg, / men endast Gudars glädje dricka / tvemännings med min Ingeborg. Tegnér (TegnS) 4: 39 (1824).
-RÅDIG. (numera bl. tillf.) tvehågsen, villrådig; jfr rådig II 2. Twerådige Tankar. Kempe Proberugn Dedik. A 8 a (1664). Atterbom Minn. 641 (1819).
-SALU, förr äv. -SALA. [fsv. tväsala] jur. försäljning av samma egendom o. d. till två köpare. Vid tvesalu af lös sak talar besittningen .. för säljarens fortfarande rätt. Björling Civilr. 64 (1906). Har Tekniska Byggnadsbyrån gjort sig skyldig till tvesalu, blir det en synnerligen sällsynt brottsrubricering. DN(A) 16 ⁄ 11 1966, s. 9.
-SKIFTA. [fsv. tväskipta] (†) dela (ngt) i två delar. En afgift, som tveskiftades mellan Konungen och Staden. 2VittAH 3: 78 (1793). Då man reder sig att antasta en lefvande människa, tveskiftar man vanligen redan på förhand denna totalitet i sak och person. Nervander FinlKultH 173 (i handl. fr. 1847).
-SKIFTE. (förr)
1) [fsv. tväskipte] delning i två lika delar, särsk. i fråga om böter, i uttr. till tveskiftes; jfr två-skifte 1. (Den som överträder förbudet) böthe oss och stadenn fyretije daler till tueskifftis. PrivSvStäd. 3: 423 (1582).
2) tvåskiftesbruk; jfr två-skifte 2. Fischerström Mäl. 381 (1785). Det vanligaste brukningssättet i äldre tider var tveskifte eller treskifte. Grimberg SvH 507 (1909).
-SKÄFT, p. adj. [fsv. tväskäpter] (†) om väv l. tyg: tvåskaftad; jfr skäfta, v.1 3. (Han hade stulit) xx alna twæskæfft lærofft. JönkTb. 113 (1526). Lind 1: 1917 (1749).
-SKÄFTAD, p. adj. tvåskaftad; anträffat bl. i ordböcker. Weste (1807). SAOL (1973).
-SNEDIG. (†) tveeggad; jfr snedig, adj.1 Jakobsson BevBeklädn. 15 (i handl. fr. 1565). Godhe Harnische swärd Twesnedige, som mann kann både hugge och stinge medh. Adlersparre HSaml. 2: 104 (i handl. fr. 1566).
-SOVLA. (i vissa trakter, bygdemålsfärgat) förse bröd med två sovel, ss. dels smör, dels annat pålägg; jfr sovla 1. Han bredde tjockt med smör, tvesovlade med pålägget och fyllde om och om igen sin tallrik. Ossiannilsson Slätt. 59 (1909).
-SPALTIG. (†) tudelad; äv. bildl.; jfr -spaltig 1. VRP 1617, s. 375. Twäspaltig, (dvs.) i twå delar söndersprängd. Ekblad 386 (1764).
-SPANN. (numera föga br.) tvåspann; äv. bildl. Med gullsömmade betsel du styr tvespannet af Lodjur. Adlerbeth Ov. 83 (1818). Ni, som älskar redlighet i handel och vandel, kan int gå i tvespann me en tocken. Väring Vint. 259 (1927).
-SPETSAD. (numera föga br.) jfr spetsad, p. adj.1 Ett tvespetsadt berg. MoB 5: 114 (1784). 2NF 1: 321 (1903; om tand).
-STJÄRT. [fsv. tvästiärter] särsk.: insekt av ordningen Dermaptera (vars bakre del består av två klolika utskott), särsk. i uttr. vanlig tvestjärt, arten Forficula auricularia Lin.; i pl. äv. om ordningen; jfr stjärt 2 b β o. två-stjärt. Lindestolpe Matk. 9 (1714). Forficula .. Kallas Twestjert och Öronmask. Håller sig i Trädgårds Sängar. Man är rädd att få denna i öronen .. ty fast han med sin stiert ej kan skada hinnorne ini örat, är han dock swår att få ut, ty han har så många klor på fötterna, hwarmed han kan hålla sig fast. Linné FörelDjurr. 232 (1751). Vanliga tvestjärten (Forficula auricularia L.). Tullgren Skadeins. 20 (1906). NE (1995; i pl.). jfr strand-tvestjärt.
-STYVA. (†) gm att skära l. klippa märka (husdjur) i båda öronen; i sht i p. pf.; jfr styva, v.2 2. Thesse gode män (gjorde) sin Ed på Lagboken at thenn kalfuen som klandrades för holsten i Weda, at han skulle höra konungzbrodgård till, efter han tuästyfd war, at han hörde .. holsten till, och örat thet ena war skurit af, och thet andra hade en häst afbijtit. GullbgDomb. 21 ⁄ 10 1618. Åhstrand Öl. 137 (1768).
-SULAD, p. adj. (†) försedd med dubbel sula; jfr sula, v. 3. G1R 1: 153 (1523). Skråordn. 331 (1574).
-SYN. förmåga att se ngt från två sidor; äv.: kluven inställning, ambivalens; jfr syn, sbst.2 5. SvLittH 2: 487 (1919). Likgiltigheten .. ikläder sig toleransens mask .. för att .. undkomma engagemangets fordrande tvesyn. Den likgiltige förstår inte att toleransen alltid är kluven mellan avvisande och erkännande och därför aldrig kan användas för att undfly kritik och engagemang. GbgP 29 ⁄ 9 2001, s. 51.
-SYNT. som ser dubbelt; äv. bildl.; jfr -synt 1 (se sp. S 15687) o. -syn. Lindner Tijdhfördr. 93 (1641). På Stockholms Dagblad .. började .. (B. Sjöberg) leka med en tvesynt poetisk stil, ett sätt att skriva som var ett balansnummer och en raljerande överlägsenhet mot småstaden. DN 24 ⁄ 9 1998, s. B3.
-SÄDE. (numera mindre br.) tvåskiftesbruk. Broman Glys. 3: 78 (c. 1730). SvGeogrÅb. 1946, s. 60.
-TAL. (†) tvetalan; jfr tal, sbst.2 2. OPetri Tb. 179 (1527). Här af will Magn. D. Rector beslå Olaum medh twetaal, för dedh Olaus hemma hoos sigh bekände sigh höra under k. Håfrätten, men nu neekade där till. ConsAcAboP 2: 114 (1658). Scholander 2: 163 (1866).
-TALA, f. [fsv. tvätala] (†) tvetalan; jfr tala, sbst. 2. ÅngermDomb. 29 ⁄ 7 1646, fol. 10. I anseende till konans twetalu .. blifwer han .. frij. ConsAcAboP 7: 153 (1691).
-TALA, v. (numera mindre br.) ge motsägande uppgifter l. svar; äv. refl.: motsäga sig själv. Verelius 259 (1681). Altså plichtar han för sådant sitt twätalande effter lag. UUKonsP 18: 202 (1686). Gubben .. tvetalade sig allt ibland. SödermLT 28 ⁄ 5 1894, s. 2. Man ser nog, att du är en tvetalande människa. Gogol DödSjäl. 82 (1895). Östergren (1964).
-TALAN. [fsv. tvätalan] förhållandet att ge motsägande uppgift l. svar; falskhet (jfr dubbelhet 2 b); särsk. i uttr. beslå (förr äv. beträda) ngn med tvetalan, jfr beslå III resp. beträda II 1 b α; jfr talan 2, 5 o. -tal, -tala, sbst., -talighet. UUKonsP 5: 230 (1660). (Med ljugande) har twetalan mycken gemenskap. Och som sådant merendels härrörer af et gnagande samwete .. bör thetta (osv.). Nehrman PrCr. 82 (1759). Mördaren nekade länge men invecklade sig i tvetalan .. Nu har han bekänt. VL 1894, nr 249, s. 3. Hon var förbryllad över, att hon skulle bli beslagen med tvetalan. Wägner Silv. 326 (1924). Tvetalan, lögn och syndiga begär. Johnson DrömRosEld 371 (1949). Staf PolisvSthm 240 (1950: beträdd).
-TALARE. (numera föga br.) jfr talare 2 o. -talan. Verelius 298 (1681). En nedrig tvetalare. AB 2 ⁄ 11 1896, s. 3.
-TALIG. [fsv. tvätalugher] (numera mindre br.) som gör sig skyldig till tvetalan, som far med osanning; äv. om ngt sakligt: motsägande l. falsk; jfr -tungad o. tu-, två-talig. Tienarena skola höfuitzska wara, icke twetalughe, icke wijngirughe. 1Tim. 3: 8 (NT 1526). (Man) förmerker .. på Karins taal, att hon war twätalig, och på dätt man sanningen kunne rätt förnimma .. blef hon dömdh, att hon skulle slita risz. ÄARäfst 34 (1596). En mängd tvetaliga, för Svenska regeringen föga hedrande diplomatiska förklaringar följde. Geijer II. 5: 80 (1838). SAOL (1973).
Avledn.: tvetalighet, r. l. f. (numera mindre br.) tvetalan. Hagström Herdam. 2: 52 (1632). SAOL (1973).
-TOLAD. [jfr d. tvetullet; med avs. på senare leden se svitter, sbst.1] (†) hermafroditisk, tvekönad. Welat skiljas wid sin hustru, emedan hon är twetolad. NVedboDomb. Vårt. 1759, § 11. Linné GenMorb. 29 (1763).
-TUGGA. (†) tugga om (gräs), idissla. Palmfelt Ecl. 24 (1740). I skuggan ligga de rödbruna Boskaps-flockar och tvä-tugga väplingen. Nordenflycht (SVS) III. 1: 162 (1762).
-TUNGAD. särsk. bildl.: som säger än si än så; falsk, oärlig; äv.: tvetydig (se d. o. 1). Adlerbeth Æn. 23 (1804). En statsman sådan som denne .. öppen och ärlig, ej en tvetungad och med två moraler, såsom det funnits så många. Weibull LundLundag. 196 (1897). Huru klara hans tal än äro, äro de likväl tvetungade, som hans lärofäders, jesuiternas. Silberer EngStatsm. 229 (1917).
-TYDA, -ning. (numera bl. mera tillf.) tyda (ngt) på två sätt; äv.: misstolka (ngn). Twe-tydd mening. Spegel (1712). Vi känna domstolar, som blott för att undgå möjligheten att tvetydas af elaka skämtare aldrig våga ålägga en kvinna någonting utan alltid i stället välja ett annat ord såsom förplikta m. fl. De Geer VSkr. 1: 190 (1853, 1892).
-TYDIG.
1) som kan tydas på två sätt, dubbeltydig; äv. dels: osäker l. tvivelaktig, dels (ngn gg): oanständig (jfr ekivok I 2). En så oviss och tvetydig resolution. AOxenstierna 2: 7 (1607). Juslén senior har denna tiden warit ganska illa siuk, och ehuru hans tilstånd ännu är twetydigt, synes det dock likna til bättring. Mennander Brev 272 (1776). Må vi akta .. (de unga), så godt vi det förmå, för dåligt sällskap, för syndens besmittelse genom tvetydiga, slippriga böcker, förföriska bilder. Fehr Und. 117 (1894). Jag kan verkligen inte hålla reda på alla tvetydiga företag som sätts igång. Jag har ju annat att göra. Johnson Kommentar 171 (1929). jfr o-tvetydig.
2) (†) = två-tydig 2. (Växtklass) XX (lat.) Gyndandria (sv.) Twätydige. Linné SystNat. 77 (1748). Den tvetydiga Sälgen (S. ambigua Ehrh.) är en af de många omtvistade arterne .. (i släktet sälgpilar), och gör skäl för sitt namn. Agardh o. Ljungberg III. 1: 195 (1857).
Avledn. (till -tydig 1): tvetydighet, r. l. f. Swedberg Gr. 21 (1722). En mans ord och handlingar böra icke vara underkastade den ringaste tvetydighet. Carlén Repr. 113 (1839). Alla val skola ske med slutna sedlar, och iakttages därvid, att namnsedlarna .. böra vara enkla, hoprullade, omärkta och fria .. från all tvetydighet i anseende till personernas namn. SFS 1937, s. 104. jfr o-tvetydighet.
-UDDAD. (†) tvåuddig. Tweuddat gaffel. Verelius 144 (1681). Insectet hoppar i wädret medelst sin twäuddade swans. GT 1788, nr 108, s. 3.
-ÖRAD. (†) om kärl: som har två öron. Johansson HomIl. 23: 92 (1848). Vinet, / vilket han öste åt mig uppå tolf tveörade krukor. Lagerlöf HomOd. 104 (1908).
Spoiler title
Spoiler content