SAOB
Svenska Akademiens ordbok
tryckår: 1925  
BÖJA böj3a2, v. -er, -de, -t, -d ((†) pres. ind. sg. -ar 5Mos. 27: 19 (Bib. 1541)). vbalsbst. -ANDE, -ELSE (se d. o.), -NING (se d. o.); -ARE (se afledn.).
Ordformer
(pres. ind. sg. bög(h)er 15311745. bögier 16491668. böyer 15361787; böijer 16161705; böier 1555; böyjer 1635; böjer 1754 osv. — imper. sg. bög(h) 15311788. böj 1776 osv. — inf., pres. ind. pl., pres. konj. osv. böy- 15311685; böij- 15591733; böi- 15581694; böj- 1560 osv. bög- 16911782. bögi- 16431696. ipf. bög(h)de 15261788. böjde 1753 osv. — sup. bög(d)t 15411790. böit 1711. böjt 1790 osv. — p. pf. bögd 15401788. böjd 1753 osv.)
Etymologi
[fsv. böghia, motsv. d. bøie, isl. beygja, fsax. bōgian, fht. bougan, t. beugen, feng. bīeȝan; af germ. bauȝian, kausativum till BUGA, t. biegen m. m. Med afs. på bet.-utvecklingen jfr särsk. äfv. t. biegen samt lat. flectere]
I. tr. (o. refl.).
1) komma (ngt) att bilda en båge l. vinkel, göra krokig l. bågformig o. d., kröka, bocka; stundom i fråga om bringande af (ngt) från krokig till rät form: bocka (ngt rakt o. d.); i förb. med prep. äfv.: bocka på, söka att bocka l. kröka; refl.: blifva krökt l. buktig osv., kröka sig, krökas; förr stundom allmännare: forma, ”knåda” (ngt mjukt o. d.); äfv. mer l. mindre bildl. Böja en järnstång med blotta händerna. Böja (ngt) i (l. till) en båge, en ring, en ögla. Böja ngt omkring ngt (annat). Han satt och böjde på sin käpp. Den fordom resliga gestalten hade böjts af åren; jfr 2. (Svärdsklingorna böra göras bättre) så att the icke stå så effter hvart man them böier. GR 25: 492 (1555). Såsom wij böya itt stycke wax emillan wåra fingrar. Muræus Arndt 4: 115 (1648). Tiden växer sned, och ingen skola, ingen undervisning, ingen uppfostran böjer honom rak igen. Tegnér 3: 378 (1836). — särsk.
a) i ordspr. Gammalt Trää låter illa böya sigh. Grubb 244 (1665). Böj vidjan medan hon är grön. Rhodin Ordspr. 12 (1807). Ett gammalt Svenskt ordspråk är: ”det böjer sig i ti', som krokot ska' bli”. Afzelius Sag. VIII. 2: 6 (1857).
b) i fråga om (vanl. frivillig) rörelse af kropp l. kroppsdel o. d.; refl. om ben l. knä stundom: (ofrivilligt) vika sig; särsk. i uttr. böja knä (förr äfv.: sina knän o. d.), falla på knä. Hon kunde böja och vrida sin kropp i tusen olika ställningar. Böja knä för någon, inför l. vid altaret. På böjda knän, knäfallande. En man (steg) fram, böghde för honom (dvs. Jesus) sin knää, och sadhe. Mat. 17: 14 (NT 1526). Knäna böjde sig under honom. Janson FörstaMän. 71 (1906). (Storken) drog upp ena benet och böjde halsen bakåt. Lagerlöf Holg. 1: 156 (1906). — jfr BAK-, KNÄ-BÖJA. — särsk.
α) gymn. äfv. (i fråga om bålrörelse) utan obj.; i sht i imper. ss. kommandoord; i imper.-formen (jämte obj. l. adverbial) äfv. substantiveradt ss. benämning på rörelsen i fråga; äfv. mer l. mindre oeg. Knäna böj! Framåt, bakåt böj! Armar uppåt böj! Ling Regl. 21 (1836). ”Framåt böj” kunde han inte göra. Engström 2bok 19 (1909). Flickan gjorde knäna böj, för att det skulle se ut, som hon hade långa kjolar. Smith Rönnerkr. 108 (1912).
β) ridk. med afs. på häst: gm starkare verkan på ena tygeln ställa (hästens hufvud) åt ifrågavarande sida. Hästens böjande och samlande. Ehrengranat HästRör. 31 (1818). Dens. Ridsk. Förord III (1836). 2NF 25: 1339 (1917).
c) fys. i fråga om ljusets diffraktion; jfr BÖJNING 1 a β. Den böjande öppningen (dvs. den öppning vid hvars gmgång ljusets böjning äger rum). Fock 1Fys. 365 (1854).
d) refl., i fråga om stadigvarande rumsförh.: bilda en krök l. bukt l. båge l. ring (l. krökar osv.), kröka sig, bukta sig; om flod l. väg o. d. äfv.: göra en bukt l. krök, vika af, böja af. Sylvius Curtius 227 (1682; om bergskedja). Elben böjer sig åt vänster. Widegren (1788). (Blendas) hår .. / Sågs likt en yppig krans sig kring dess hufvud böja. Stagnelius (SVS) 3: 131 (1822). Ungefärligen tre fjerdingsväg från Döviken böjde sig sjön .. förbi Skalsbergets norra ända, mot söder. Englund Ged. 11 (1853).
e) (i sht i högre stil) med obj. betecknande resultatet af handlingen; i sht förr äfv. med innehållsobj.: göra l. beskrifva l. fara i (en båge o. d.). Han .. snodde bågsträng, böjde båga. Geijer Häfd. 493 (1825). Öfver huset sin båge / Böjde en bomb. Franzén Skald. 7: 262 (1833). Öfver dörren till verandan är böjd en port af två hvitstammiga unga björkar. Geijerstam KampKärlek 112 (1896).
f) (†) bildl., i uttr. böja rätten l. rättvisan o. d., vränga rätten l. rättvisan. Tu skalt icke böya tijns fattighes rett j hans saak. 2Mos. 23: 6 (Bib. 1541; Luther: beugen; efter motsv. uttr. i hebr.). Then ogudhachtighe tagher gerna gåffuor, til at böya retzens wägh. Ordspr. 17: 23 (Därs.). Biberg 3: 319 (c. 1823).
2) komma (ngt) att luta (mot marken o. d.), vända, vrida, trycka (åt sidan l. ned) o. d.; äfv. i förb. böja på (ngt) o. d.; refl.: luta sig (ned osv.), vändas, tryckas (åt sidan l. ned) osv.; stundom i fråga om upprepad rörelse: luta sig hit o. dit, vagga (af o. an); äfv. mer l. mindre bildl. Trädet böjer sig för stormen. Han böjde grenarna åt sidan och kröp in i snåret. Hon böjde lätt på hufvudet till tecken af bifall. Böja sig för opinionens alla vindkast. Herren skal slå Jsrael, såsom rören böyes j watnena. 1Kon. 14: 15 (Bib. 1541). Vi hafva med nöje bögt vår rygg i des låga dör. Mörk Ad. 2: 326 (1744). Betrycket och qvalen böja deras skuldror. Wallin 2Pred. 2: 227 (1819). Herr Ture Jönsson red tätt in på Svante, böjde sig i sadeln och sade. Rydberg Vap. 304 (1891). — särsk.
a) (i högre stil) i uttr. böja sig l. böja sitt hufvud (för ngn o. d.), luta sig (ned), buga sig (för ngn o. d.; till hälsning l. ss. tecken på underdånighet l. vördnad l. fruktan l. dyrkan o. d.); numera i sht bildl. Böja sig i stoftet (för ngn). Ps. 1536, s. 16. Tå gick Mose vth emoot honom, och bögde sigh för honom. 2Mos. 18: 7 (Bib. 1541). Vår Kungs Tro Män, för hvilka så många / Böija sin hufvud. Dalin Arg. 1: nr 9, s. 4 (1733; uppl. 1754: Böja sig ned). Med vördnad böjer jag mitt hufvud inför de höga gestalterna. Tegnér (WB) 3: 194 (1819). Rydberg Dikt. 2: 30 (1891).
b) (numera i sht i högre stil) i uttr. som beteckna att ngn (l. ngt) kufvar ngn l. tvingar ngn till underkastelse l. håller ngn i träldom l. lydnad l. dyl., l. att ngn underkastar sig ngns (l. ngts) herravälde l. lydnad o. d.; vanl. bildl., ngn gg eg. i fråga om dragdjur o. d.; i sht i uttr. böja ngns hals l. nacke l. böja sin hals l. nacke under oket o. d.; äfv. bl.: böja (ngns) nacke o. d., bringa (ngn) till underkastelse, böja nacken, underkasta sig, gifva efter, böja sig (jfr 7 slutet). Böja nacken under oket, under förtryckarens ok. Böja ngns styfva nacke. Han är för stolt att någonsin böja nacken. Haffuer thu barn, så tuchta them, och bögh theras hals alt jfrå vngdomenom. Syr. 7: 25 (Bib. 1541). The theras hals under the Danskes ok alt böije .. moste. LPetri Kr. 151 (1559). Böjen ett villigt hufvud under Hans mäktiga hand. Lehnberg Pred. 2: 226 (c. 1800). Med konst han .. / .. böjer / hästens långmaniga hals under oket. Cavallin (o. Lysander) 64 (c. 1880).
c) (numera bl. i högre, särsk. religiös stil) bildl., i uttr. böja sina öron (l. sitt öra) till (ngn l. ngns böner o. d.), lyssna till (ngn osv.), bönhöra (ngn); böja sitt hjärta till (Gud), (med andakt) vända sitt sinne till (Gud). Bögh thin öron til mich. Mess. 1531, s. C 2 a. Böyer idhor hierta til gudh och anammer welsignelse. Därs. B 4 a; jfr Hb. 1917, s. 45. Rudbeck Bref 76 (1670).
3) [eg. bildl. anv. af 1; jfr motsv. bet. hos lat. flectere] (i skriftspr., i sht i vitter stil) forma, omforma (ngt), gifva (önskad l. annan) form l. gestaltning åt (ngt); äfv. refl.; ofta öfvergående i bet.: lämpa l. anpassa l. rätta (ngt l. sig efter ngt o. d.); särsk. med afs. på röst o. d.: gifva (olika) skiftningar l. tonfall o. d. åt, artikulera, modulera. Vänja och böja språket till uttryck af alla slags begrepp och föreställningar. Leopold 6: 302 (1798). Att de begge böja sina lynnen efter hvarandra. Wetterbergh SamhKärna 2: 39 (1857). Hvar en suck, ett ljud kan höjas, / Stämma böjas, / Allt om Herran vittne bär. Runeberg 4: 15 (1857). Smidigt, mjukt .. (språket) efter rytm sig böjer. Anderson Dikt. 114 (1889). (†) (Vi måste) thenna orden böya, så at the dragha öffuer eens med annor rum j Scrifftenne. LPetri 2Post. 199 a (1555).
4) [jfr motsv. anv. i d. samt t. beugen o. biegen; efter lat. flectere (o. declinare), gr. κλίνειν] språkv. i fråga om den förändring som man låter ett ord undergå resp. som ett ord undergår till sin form för att uttrycka olika grammatiska förh. (numerus, genus, kasus, modus osv.): flektera (deklinera, konjugera osv.); vanl. i pass.: flekteras (så l. så), ha (den l. den) böjning(en), ”gå” (efter det l. det böjningssättet); ss. aktivt särsk.: (för inlärande af ett språks former l. för öfning i grammatik osv.) uppräkna (ett ords) böjningsformer. Böj verbet genom alla tempus och modus! Böjas regelbundet l. oregelbundet, efter den l. den deklinationen l. konjugationen (osv.). Adjektivet böjdes i fornsvenskan till genus, numerus och kasus. Man (är) ingalunda förplicktat, at man .. (de främmande egennamnen) effter the fremmande Språken böya måste. Arvidi 22 (1651). Det talade språket (i Sverge) böjer regelbundet hela ordklasser på annat sätt än skriftspråket. Kræmer Språkfr. 1 (1858). NF 13: 1493 (1889). — jfr KASUS-, KONGRUENS-, PLURAL-BÖJD m. fl.
5) [jfr motsv. anv. i fsv.; eg. bildl. anv. af 1 o. 2] (numera bl. ngn gg i högre stil) vända l. rikta (ngns håg l. vilja o. d. till l. på ngt), beveka, förmå (ngn att handla efter sin vilja o. d.); göra (ngn) benägen (för ngt), locka, förleda (ngn till ngt); med bestämning inledd af prep. från: vända (ngns håg l. vilja o. d.) från (ngt), komma (ngn) att öfvergifva (ngt) o. d. See til, om icke .. stora gåffuor .. haffua bögdt tigh. Job 36: 18 (Bib. 1541). (Munken Severinus) bögde .. (konungen) ifrån sitt fiendtlighe Vpsåt. Schroderus Os. 1: 796 (1635). (Gud) den E. K. M:ttz tanckar och hierta .. böyer hwartt han will. HSH 7: 163 (1675). Böja sina barns sinnen till dygd och ära. Rosenstein 1: 6 (1780). Drottning, böj hans håg, att han / Beviljar denne ynglings bön. Runeberg 5: 259 (1863). — särsk. (numera knappast br.) refl.: rikta sin håg l. vilja o. d. (på ngt); vara böjd (för ngt), luta (åt ngt) o. d. Schroderus Waldt 67 (1616). (Den medfödda begärelsen) böyjer sigh til Synden. Dens. Os. III. 1: 266 (1635). Bunsen böjer sig till den franske historieskrifvaren Michelets åsigt. Rydberg Magi 111 (1865).
6) [jfr motsv. anv. i fsv., äfvensom af t. lenken o. lat. flectere] (†) i allm.: vända (ngt i en viss riktning), rikta, styra (ngt åt ngt visst håll o. d.); eg. o. bildl.; med bestämning inledd af prep. från äfv.: afvända, afvärja. Medh Betzlet eller Tömen .. så böyer .. (ryttaren hästen) effter som honom synes. Schroderus Comenius 451 (1639). Så framt slik wedermöda / Intet från Ehr böijas må. Brenner Dikt. 2: 30 (1690). Kan K. Svåger böja sin hemresa häråt, voro det rätt väl. Bref 1/2 1793. Att vi böje våra tankar inpå oss sjelfva. Wingård 2: 236 (1826). — särsk. refl.
a) vända sig, rikta sig. Hvart ut skall jag mig böja? Nordenflycht QT 1744, s. 20. Det qvicka skämt sig till hvart ämne böjer. JGOxenstierna 1: 80 (1805).
b) öfvergå (i l. till ngt). Himmelsblå (färg) som böijer sig til grön. IErici Colerus 1: 386 (c. 1645). Sylvius Curtius 729 (1682).
7) [jfr motsv. anv. i fsv. o. t.; eg. bildl. anv. af 2 (jfr särsk. 2 a o. b)] (numera i sht i högre stil; jfr dock slutet) bringa (ngn l. ngns l. sin vilja osv.) till underkastelse (under ngt), tvinga (till lydnad o. d.); kufva, nedslå (ngn l. ngns sinne l. mod o. dyl., l. ett motstånd o. d.); ödmjuka (ngn l. ngns hjärta o. d.). See vppå alla hoghmodigha och bögh them. Job 40: 6 (Bib. 1541). Detta allt kunde ej böja Danska konungen. Fryxell Ber. 2: 79 (”76”) (1826). Att böja sin vilja under andras. Rundgren Minn. 3: 6 (1856, 1889). Är jag ej ödmjuk än, / Böj mig, Herre, böj mig! Snoilsky 1: 99 (1869). Han (hade) ännu ej lärt att böja sitt sinne. Annerstedt Rudbeek Bref cxxix (1899). Romare! Du .. skall folken böja till lydnad. HAndersson i VLitt. 1: 459 (1902). — särsk. (fullt br.) refl.: underkasta sig, gifva vika l. gifva efter (för ngn l. ngt), foga sig, resignera (inför ngt), falla till föga (för ngn, l. ngt); vanl. i förb. böja sig under l. för (ngn l. ngt); äfv. (numera bl. ngn gg i högre stil) böja sig efter (ngn l. ngt), foga sig efter (ngn l. ngt). Böja sig i lydnad för ngn. Böja sig för ngns önskan. För denna grundsats böjer jag mig. Tyrannen rasade emot alla dem, som ej bögde sig under hans vilja. Mörk Th. 1: 18 (1749). En klok Herre, som böjer och fogar sig efter tid och omständigheter. Lagerbring 1Hist. 4: 162 (1783). Vi böje oss med undergifvenhet för den Allsmägtiges skickelse. Franzén Pred. 3: 258 (1843). En skulle böjt sig för olyckan och gått till fattighuset. Hedenstierna FruW 173 (1890).
II. intr.: böja sig, böjas.
1) = I 1 d; numera bl. om flod l. väg o. d.: göra en krök, vika af, böja af. Krokor, som böija, hijt och tijt. Linc. Hh 4 b (1640). Den väg, som mellan holmar böjer. JGOxenstierna 1: 74 (1805). Tidan .. böjer vid Kylingared åt ö. och s. ö. NF 16: 270 (1891).
2) (†) luta sig, böja sig (se I 2). (Tantalus) kund' icke räckia til Spisen, ey böya til Floden. JRudhelius (1665) i 2Saml. 35: 226.
3) (†) om person: vika af (från sin hittills följda väg), böja af, vända; äfv. bildl. (Josia) wandradhe j allom sins fadhers Dauidz wägh, och bögde hwarken på höghro sidhona eller på then wenstro. 2Kon. 22: 2 (Bib. 1541). Hvarföre böyer man intet långs vallen från Singels til Dungeness, med en sådan vind? Montan Segl. 5 (1787).
4) (†) motsv. I 5: luta (åt ngn l. ngt). Iag hörde, (att) alla bögde till Her Månss (dvs. voro böjda att kalla M. till kyrkoherde). VDAkt. 1688, nr 277.
III. dep.
1) [jfr motsv. anv. i fsv.] (numera knappast br.) = I 1 d. Böjde .. (kallas tänderna), när spetsarne böjas inåt munnen. Retzius Djurr. 118 (1772). JGOxenstierna 1: 252 (1786, 1805).
2) (†) motsv. I 5: vara böjd l. benägen (för ngt), luta (åt ngt). Et folkslag älskar vinst, et annat bögs til ära. Nordenflycht Svea 10 (1746). Eurén Kotzebue Cora 115 (1794).
Särskilda förbindelser: BÖJA AF10 4. jfr AFBÖJA. särsk.
1) fäkt. till I 2: föra (motståndarens vapen) ur fäktplanet; särsk. i imper. ss. kommandoord; vanl. abs. Höger (vänster) böj af! Högt böj af; Lågt böj af .. gevärr! ReglBajFäktn. 83 (1836). ExInf. 1915, s. 40.
2) [möjl. efter d. bøje af; jfr BÖJA, v. II 1, 3] intr.: vika af, vända; bildl. äfv.: vika undan. Vägen böjer här af åt öster. Man böjer af styrbord hän. Nordenskiöld Vega 1: 164 (1880). Är det icke lågt och smått att .. ständigt böja af, när Gud genom en befallning eller en försakelse vill draga hjärtat närmare till sig? Beskow Pred. 407 (1901).
BÖJA FRAM10 4. särsk. refl., till I 2: luta sig fram. De båda änglarne sig böjde fram / och hörde med förundran denna hymn. Jensen BöhmDiktn. 140 (1894). Didring Malm 1: 64 (1914).
BÖJA (I)HOP10 (0)4 l. TILLHOPA040 l. 032. till I 1; äfv. refl. Böja ihop en hästsko. Rålamb 13: 161 (1690). Scherping Cober 1: 347 (1734). Palmer och lagerträn, på hvilka qvistarna bögde sig ihop til kransar. NSvMerc. 1761, s. 149. Levertin NDikt. 13 (1894: böjt .. tillhopa). jfr HOPBÖJA.
BÖJA IN10 4. jfr INBÖJA. särsk.
1) (†) fäkt. till I 2; jfr BÖJA AF 1. Högt böj in l. qvart, motståndarens vapen föres i qvartläge från fäktplanet. NF 5: 561 (1882).
2) till II 1: vika af l. vända in (ngnstädes). De sekundära minima .. böja i våra trakter vanligen in öfver Östersjön. NF 17: 1093 (1893).
BÖJA NED10 4 l. NER4, förr äfv. NEDER. [fsv. böghia nidher] jfr NEDBÖJA.
1) till I (1 o.) 2. (Jesus) bögdhe nidh huffwudith och gaff vp andan. Joh. 19: 30 (NT 1526).
2) refl., till I 2: luta sig ned. Joh. 8: 6 (NT 1526). Sandels böjde då sig ned och såg den fallne an. Runeberg 2: 56 (1848).
BÖJA OM10 4. jfr OMBÖJA. särsk. till I 1. Den öfre delen af koppartråden böjdes om och fördes .. ned i syran. Lyceum 2: 130 (1811).
BÖJA OMKRING10 04. jfr (OM)KRINGBÖJA. särsk. (†) till I 6: leda omkring, föra omkring. Iagh skal böya tigh om kring, och leggia tigh itt betzl j munnen. Hes. 38: 4 (Bib. 1541; Luther: herum lenken).
BÖJA SAMMAN10 32 l. 40 l. TILLSAMMAN(S)040 l. 032. till I 1. Kiöping Resa 82 (1667). Han .. bögde en hästsko tilsamman, såsom papper. Isogæus Segersk. 617 (c. 1700). jfr SAMMANBÖJA.
BÖJA TILLHOPA, se BÖJA IHOP.
BÖJA TILLSAMMAN(S), se BÖJA SAMMAN.
BÖJA UNDAN10 40 l. 32. jfr UNDANBÖJA.
1) tr., till I 2: föra undan (ngt gm att böja det åt sidan l. nedåt osv.). Böja undan en gren. Wetterbergh Penning. 142 (1847).
2) refl., till I 2: vika undan (gm att böja sig); i sht med personsubj. (Kvistarna) bögde sigh vthi huggandet vndan. Sylvius Curtius 443 (1682). (Flickan) böjer sig undan (för herden som vill kyssa henne). Enbom Gessner 90 (1794).
3) intr., till II 1: vika undan; i sht bildl. Then .. wind, som faller i seglen, tå man böjer undan stormen. Spegel 253 (1712). (Hustrun) hade .. bara böjt undan och böjt undan (för mannen). Eklundh Folk 48 (1918).
BÖJA UPP10 4 l. OPP4. [fsv. böghia up] till I 1. jfr UPPBÖJA.
1) böja (ngt) uppåt; äfv. refl. Svart Ähr. 61 (1560; refl.). Ask eller skäppa af ett näfverstycke, hvars kanter böjts upp. RNordenstreng i FoU 16: 53 (1902).
2) räta ut (ngt böjdt). Han kunde böja upp en hästsko. Heidenstam Karol. 2: 89 (1898).
BÖJA UT10 4. jfr UTBÖJA. särsk. till I 1: räta ut. Fingrarna satt krokiga och (kunde) inte .. böjas ut. Lagerlöf Liljecr. 100 (1911).
Ssgr (till I 1): A: BÖJ-FASTHET~02. (i fackspr.) = BÖJNINGS-FASTHET. BotN 1887, s. 102.
-HOPP. idrott. ett slags simhopp. Böj-hopp = hufvudhopp: kroppen i luften bildar en båge uppåt. TIdr. 1896, s. 444.
-HÅLLFASTHET~102. mek. o. tekn. = BÖJNINGS-HÅLLFASTHET. 2NF 30: 123 (1919).
-MASKIN. tekn. = BÖJNINGS-MASKIN. TT 1878, s. 250.
-MUSKEL. (böje- 1809) anat. muskel gm hvars kontraktion en lem böjes, flexor; motsatt: sträckmuskel. LittT 1796, s. 478.
-SENA. (böje- 1794) anat. jfr -MUSKEL; motsatt: sträcksena. Zetzell PVetA 1779, s. 12.
Ssgr: böjsene-förkortning,
-försträckning,
-inflammation.
-TÅNG, pl. -tänger. handtv. o. tekn. tång som användes vid böjning af plåt l. metalltråd o. d. BoupptVäxiö 1754.
B (†): BÖJE-MUSKEL, -SENA, se A.
Afledn.: BÖJA, r. l. f. [jfr sv. dial. böja, d. dial. bøje, nor. dial. bøygja, böjning, ngt böjdt m. m.] (†) bygel. Stången hänger uti Böijan e. JernkA 1822, s. 171.
BÖJARE, r. l. m. särsk. [efter nylat. flexor] anat. till I 1: böjmuskel. Böjaren til tredje leden på pek-fingret. VetAH 1753, s. 21. Knäledens böjare. LbInternMed. 2: 66 (1916). jfr FINGER-, HAND-, TUM-, TÅ-BÖJARE m. fl.
BÖJBAR, adj. (föga br.) som kan böjas, böjlig.
1) till I 1. NF 13: 643 (1889). Böjbara stålplattor. Hirsch LbGarfv. 187 (1898).
2) (†) språkv. till I 4. FörsökSvSpr. 20 (1847).
Afledn.: böjbarhet, r. l. f. (föga br.) till BÖJBAR 1. NF 2: 1466 (1878).
BÖJD, r. l. f. (†) böjning, bukt, krök. HC12H 1: 59 (c. 1734).
BÖJD, p. adj., BÖJELSE, BÖJLIG, BÖJNING, se d. o.
BÖJSAM, adj. (†)
1) till I 1; = BÖJLIG 1. Et Barn-Hufwud är blött och bögsamt såsom et Brusk. Hoorn Jordg. 1: 171 (1697). Wallerius ChemPhys. II. 3—4: 368 (1768).
2) till I 7 slutet: foglig, undergifven; jfr BÖJLIG 4. En vilja, troget böjsam / Alltefter Guds begär. Atterbom SDikt. 1: 49 (1837).
Spoiler title
Spoiler content