publicerad: 1924
BÅL bå4l, sbst.3, n. (Lagförsl. 234 (c. 1609) osv.) ((†) r. l. m. l. f. Schroderus Sleid. 7 (1610), Dähnert (1784)); best. -et (ss. r. l. m. l. f. -en); pl. = (ss. r. l. m. -ar Rudbeck Atl. 1: 229 (1679), Stridsberg Åkerbr. 37 (1727)).
Ordformer
(bål (båhl, båå(h)l) 1559 osv. bol 1679. bålan, sg. best. oblik form, 1679. Anm. I uttr. å båle bränna(s) (se 1 a) användes ännu den gamla dativformen)
Etymologi
[fsv. bal, n. o. f.?, motsv. d. baal, n., förr äfv. r., isl. bál, feng. bǣl; till den ieur. roten bhē, lysa]
1) brinnande l. för antändning afsedd uppstaplad hög af ved l. andra brännbara ämnen; särsk. om större dylik hög af stockar l. dyl. som vid antändning brinner med höga, flammande lågor. (Hippokrates) lät .. (vid pestens ankomst) vptända Båål och Eldzloghar, vthi Skoghar, på Marcken och wägharna. L. Paulinus Gothus Pest. 69 b (1623). Rudbeck Atl. 1: 584 (1679; om vårdkase). oeg. Magasinsbyggnaden, som var af trä, var på en kort stund ett enda flammande bål, som lyste upp hela trakten. NDA 1914, nr 96, s. 1. jfr ELD-, GLÄDJE-, JÄTTE-, LÄGER-, RIS-, VALBORGSMÄSSO-BÅL m. fl. — särsk. om dylik hög på hvilken ett lik l. en lifdömd l. en person som frivilligt går i döden brännes. Lagförsl. 234 (c. 1609). Efter Odens stadgande brändes den dödas Lekamen på et där til upbygt bål. Lagerbring 1Hist. 1: 446 (1769). Sylwan (o. Bing) 1: 100 (1910). jfr DÖDS-, GRAF-, HÄX-, KÄTTAR-BÅL m. fl. särsk.
a) (numera bl. arkaiserande) i uttr. å, förr äfv. i båle bränna(s), ss. straff bränna(s) på bål. LPetri Kr. 56 (1559). Får någor död ther af (dvs. af trolldom); tå skal man steglas, och kona halshuggas, och i båle brännas. MB 2: 1 (Lag 1734). Lundegård Benedictsson 43 (cit. fr. 1876).
b) (i vittert spr.) mer l. mindre bildl., i uttr. svärd och bål o. d. LBÄ 29—31: 76 (1799). Ut gå i all verlden Hans (dvs. Jesus') sändningabud, / Och vittna bland svärden / Och bålen om Gud. Ps. 1819, 102: 4; jfr a. Hildebrand Medelt. 1: 15 (1879).
2) (förr) hög af kvistar l. grenar l. stenar o. d. uppkastad på plats där ngn dött en våldsam död, offerbål. Swedberg Cat. 58 (1709). Båhl lågo åtskillige på ömse sidor om vägen på Käglan, til åminnelse af åtskillige här på skogen förolyckade människor. Linné Vg. 10 (1747). — jfr DÖDS-, OFFER-BÅL.
Ssgr (i allm. till 1 a): A: BÅL-BRAND. (†) brännande å bål. Leopold 3: 180 (1798, 1816). Möller (1807). —
(1) -BRÄNNA, v.1 (†) Efterswidiande eller bohlbrännande. Hiärne 2Anl. 296 (1706). jfr: Att .. släpa ihop ris och å nyo bränna en svedja som redan burit gröda, heter i Wärend att bära bål, bränna bål, bål-bränna. Hyltén-Cavallius Vär. 2: 102 (1868). —
-BRÄNNA, v.2 (båle- 1844—1849) (†) bränna (ngn) på bål. Snellman (1844) i FoU 20: 143. De brottslige blefvo .. afrättade, bålebrände eller dränkte. Ilmoni Sjukd. 2: 156 (1849). Hahnsson (1884). —
-FÄRD. [efter isl. bálfǫr] (arkaiserande) bränning på bål (af Balders lik). NF 7: 218 (1883). Rydberg Gudas. 131 (1887). —
(1) -PLATS. 2NF 7: 182 (1907). särsk. arkeol. till 1 a: plats där likbränning försiggått, hvaraf aska återstår. SvH 1: 111 (1903). (Man) har .. stundom äfven vid sidan af grafven och ofvanför i (graf-)högen träffat bålplatser. Fornv. 1909, s. 104.
B (†): BÅLE-BRÄNNA, se A.
SAOB
Spoiler title
Spoiler content