publicerad: 1949
OFFER of4er, n.; best. offret ((†) offeret VDAkt. 1662, nr 227); pl. =; best. offren (Swebilius Cat. 2: 95 (1689) osv.), äv. offerna (JGOxenstierna 1: 326 (1801, 1805) osv.), stundom (i Finl. vanl.) offrena (Ling As. 162 (1833)).
Ordformer
(offer (å-, -ff(ff)u-) 1526 osv. offr 1651, 1668 (i vers). ofre- (i böjnings- o. ssgsformer) 1673 (: Ofrelund)—1747 (: ofren, pl. best.))
Etymologi
[fsv. offer; jfr d. offer, isl. offr, fsax. o. mnt. offer, fht. offar; avledn. av OFFRA l. (urspr.) direkt lån av fsax. o. mnt. offer (l. motsv. ord i forneng.); jfr äv. t. opfer, av annat urspr.]
1) motsv. OFFRA 1; numera utom i bildl. anv. bl. i fråga om icke kristna resp. primitiva förh. — jfr AFTON-, AVGUDA-, BRÄNN-, DJUR-, DRYCKES-, DÖDS-, FÖRBUNDS-, FÖRSONINGS-, GJUT-, GRAV-, HEL-, HÄV-, LOV-, LÖFTES-, MIDVINTER(S)-, MISSTANKE-, RENINGS-, RÖK-, SKULD-, SLAKT-, SPIS-, SYND-, SÅ-, TACK-, VIFT-, ÅRS-, ÄGG-OFFER m. fl.
a) gåva som man i religiöst l. magiskt syfte frambär l. ger l. helgar (resp. slaktar, bränner, äter l. dricker) för att komma i förening med (resp. blidka, tacka m. m.) en gud l. ett övernaturligt väsen l. en avliden person; äv. koll. J galne och blinde, huilkit är yppare offret eller altaret som helghar offret. Mat. 23: 19 (NT 1526). Thetta är itt offer som wel luchtar för Herranom. 3Mos. 1: 13 (Bib. 1541). Sij, lydhna är bätre än offer, och höra til är bätre än thet feta aff wädhrar. 1Sam. 15: 22 (Därs.; Vulg.: victimæ). (Matvarorna hos den döde) voro et offer til .. (de inföddas) Gudar. Fréville Söderh. 1: 179 (1776). AntT XIX. 2: 131 (1911).
b) kulthandlingen att offra, offrande; äv. konkretare, om den ceremoni o. d. varunder offrandet sker. Mark. 12: 33 (NT 1526). Thet daghligha offret, för synderna skul. Dan. 8: 12 (Bib. 1541). Såsom en Oxe beskärd til Offer, han gödes å stalle. Stiernhielm Herc. 354 (1648, 1668). Offret skedde på särskildt altare (en sten) bak kåtan. Düben Lappl. 218 (1873). Spår af offer åt de döda. SvH 1: 114 (1903). I offret träder den offrande ut ur det vanliga livet in i gemenskap med det gudomliga. Söderblom ÖversRelH 91 (1912). Widengren RelVärld 204 (1945). — särsk.
α) (†) i uttr. gå l. komma till offers (jfr 2 b slutet), för att offra resp. offras. Verelius Herv. 2 (1672). Uti detta vattnet rentvåddes alla får, som till offers kommo. Eneman Resa 2: 163 (1712).
β) (i vitter stil, †) med särskild tanke på elden på altaret. Det var en gång et Mägtigt Folk, / Som lät i Templet offer brinna. Dalin Vitt. I. 2: 158 (1755). Intet offer / af jordrikets söner / åt honom tändes. Geijer Skald. 21 (1811, 1835). Stagnelius (SVS) 3: 67 (1817).
c) bildl. (av a o. b); äv. i uttr. offer på ngts altare (jfr OFFRA 1 c δ). MoB 2: 137 (1797). Den onda tidens oundvikliga offer på osedlighetens altar. Knorring Cous. 3: 8 (1834). Hetärens tårar voro det enda offer, som egnades de begge dödes skuggor. Rydberg Ath. 343 (1859). — särsk.
α) [efter 1Mos. 22: 8 (Bib. 1541: Gudh förseer wel fåret min son til brenneoffret; om Abrahams offer)] i uttr. Herren l. Gud förser väl offret, Gud sörjer nog för vad som behövs; jfr FÖRSE I 9. Iag will wara wid godt mod, i hopp att Herran lärer försee offret (dvs. de nödiga pängarna). KKD 6: 100 (1708). Edqvist Kamr. 6 (1932).
β) (i religiöst spr. samt teol.) motsv. OFFRA 1 c α, om Kristi död på korset. Thet .. fulkomliga offer, som vår Frelsare .. på korset offrade til en försoning för alla synder. RA I. 2: 557 (1577). Offret på Golgata. Brilioth Nattv. 82 (1926).
γ) [efter motsv. anv. av lat. sacrificium o. gr. ϑυσία, offer] teol. om nattvarden; i sht om denna ss. den uppfattas av den romersk-katolska kyrkan. Stiernhielm WgL 105 (1663). Norbeck Theol. 99 (1840). Brilioth Nattv. 152 (1926). jfr MÄSS-OFFER.
δ) (i religiöst spr.) motsv. OFFRA 1 c β, om bön, tacksägelse o. andra uttryck för en from kristens förhållande till Gud. Mess. 1531, s. C 2 a. The offer som Gudhi behagha, äro en bedröffuat ande. Psalt. 51: 19 (Bib. 1541). Tå (vid soluppgången) alla blomster strax til Gudh sitt offer sände. Spegel TPar. 141 (1705). Dig skall min själ sitt offer bära, / O Fader, Skapare och Gud! Ps. 1819, 28: 1. Psalt. 27: 6 (Bib. 1917). jfr ANDAKTS-, BÖNE-OFFER m. fl. δ) (i vitter stil) motsv. OFFRA 1 c γ α'; i uttr. offer åt vinets gud o. d., om (ymnigt) vindrickande o. d. Geijer I. 2: 210 (1839). Ansigtet var uppsväldt genom flitiga offer åt vinguden. Rydberg Ath. 333 (1859).
2) kyrkl. motsv. OFFRA 2; i fråga om bruklighet o. användning jfr OFFRA 2. — jfr AVSKEDS-, BRUD-, HELGONSKYLDS-, KYRKOGÅNGS-, MISSIONS-, PÅSK-, TIONDE-OFFER m. fl.
a) om gåva l. gåvor som nedlägges (nedläggas) på altaret l. vid altarringen; äv. allmännare, om kollekt. Alth thet offer som tiil thet ny begyntthe Cappel falleth ær. G1R 3: 217 (1526). En Präst gieer intet dhen andra Offer. Grubb 191 (1665). Små Helgon få lijtet offer. Dens. 738. Så väl i Vexiö som Götheborgs stift .. har det blifvit sedvanligt, att unga studenter pläga predika för ”offer”. Roos Skolg. 35 (1868). SvFolket 9: 49 (1939).
b) om givande av gåvor gm att man går fram till altaret l. altarringen o. nedlägger gåvorna där; äv. allmännare, om givande av kollekt. Aldrig är vädret så kallt, att presten fryser i kyrkan så länge offret räcker. SvOrdspråksb. 2 (1865). Ovanpå predikan följde .. (vid julottan på 1830-talet) ofta ett så kallat offer eller upptagande av kollekt för (den unge studerande som predikade). Fogelqvist Minn. 19 (1930). särsk. [jfr d. gaa til offers] (†) i uttr. gå till offers (jfr 1 b α), gå fram till altaret o. offra. SkrGbgJub. 6: 468 (1600). VDAkt. 1657, nr 244.
a) (†) med avs. på person, i uttr. göra offer av ngn, offra ngn, göra ngn till ett offer, göra l. giva sig till ett offer, offra ngn resp. offra sig (själv). Then Romerske Curtius som giorde sig til ett Offer, til at stilla Plågan, som gick öfwer Staden Rom. Stiernhielm Lycks. 1 (1650, 1668). Åtminstone är det intet ohördt, at store Herrar göra offer af sina tjenare, då de tro sig intet hafva deras vidare tjenst af nöden. Lagerbring 1Hist. 3: 34 (1776). Gifva sig till ett offer för fæderneslandet, för friheten. Murberg FörslSAOB Bih. (1791). Göra ngn till ett offer. Meurman (1847).
b) (i vitter stil, numera mindre br.) motsv. OFFRA 3 a: vad som ges ss. hyllning l. ss. ett tecken på vördnad, tillgivenhet osv.; förr ofta i uttr. (fram)bära, giva ngn offer l. offer åt ngn, övergående i bet.: hylla. (Jag) beder Eders Höggrefl. Excellence och Eders Excellence täcktes detta mit ringa Offer (dvs. utgivandet av Helikons blomster) med Nåd och Gunst ansee. JAndersin (1689) hos Lucidor (SVS) XVI. Så är då Skaldens plikt, at .. / Berömma dråpligt Folk: åt Hjältar Offer bära. Nordenflycht Skaldek. 5 (1744). Lenngren (SVS) 2: 36 (1792: gifver). Om vitterheten ej sällan framburit offer åt lättsinnigheten och någon gång åt lasten, så (osv.). 2SAH 2: 174 (1798). Sundén (1887). — särsk. motsv. OFFRA 3 a β, i uttr. offer åt, förr äv. för ngt, eftergift l. medgivande åt ngt; förr äv. i uttr. hembära ett offer åt ngt, offra åt ngt. Den öfverdrifna uppräkning på riken och städer .. hvari Milton .. hembär ett offer åt sin Geografiska erudition. JGOxenstierna 4: 421 (1815). Denna den högre stilens språkform gör inga överflödiga offer åt den blotta lättbegripligheten. KyrkohÅ 1926, s. 145.
c) motsv. OFFRA 3 c: frivilligt avstående av ngt för att giva det till förmån för ngt; förr äv. i uttr. göra ngn l. ngt (ett) offer av ngt, offra ngt för ngn l. ngt; äv. konkretare, om det som offras. Hvem lär dock af sin thron dig (Aeneas!) villigt offer göra? Lenngren (SVS) 1: 107 (1778). Då det gäller .. att göra något offer för ett godt .. ändamål. Hagberg Pred. 1: 45 (1814). Hon började .. ångra, att hon gjort menniskors omdömen och flerfaldiga fördomar ett offer af sin öfvertygelse. Knorring Cous. 2: 15 (1834). En hänförelse, för hvilken inga offer äro stora nog. Hahr ArkitH 238 (1902). (Kravet på en effektiv flotta) innebär .. krav på stora offer av det svenska folket. VFl. 1937, s. 120.
d) om ngn l. ngt som blir ett byte för ngn l. ngt l. får lida för ngt osv. — särsk.
α) i uttr. bliva (ett) offer för ngt (förr äv. av ngt) l. falla offer (förr äv. ett offer) för (ngn gg åt) ngt, bli ett byte för ngt, få lida för l. bringas i fördärvet l. störtas osv. resp. mista livet på grund av ngt; äv. med förbleknad bet.: hemfalla åt ngt; förr äv. allmännare, i uttr. bliva ett offer, falla offer, offras, uppoffras, gå under. Bli ett offer för sina principer, låta sig föras för långt av sina principer o. få lida därför. Bli ett oskyldigt offer för sina vänners prat. Höpken 2: 69 (1747: et offer af). Aly Pacha blef .. offer för desse intriguer (i seraljen). Dens. 1: 47 (1756). Snart blifver Konung Eric (den helige) .. et offer för nya medtäflares laglösa begär til Kronan. Schönberg Bref 1: 113 (1772). Millioner menniskor föllo offer vid fallet af ramlande throner. 2SAH 19: 151 (1838). Abel föll ett offer för sin broders afund. Franzén Pred. 2: 13 (1842). Genberg VSkr. 2: 50 (1859: fallit offer åt). Han faller ofta offer för den illusionen, att (osv.). HT 1908, s. 227. Jag började nu få klart för mig att jag helt enkelt fallit offer för vad man kallar bergssjukan. Enckell o. Claesson Trub. 116 (1932).
β) i uttr. vara (ett) offer för, förr äv. av ngt, få lida för ngt; numera bl. med förbleknad bet.: vara utsatt för ngt. 2RARP I. 2: 303 (1720: varit ett offer för). Om någon ting finnes bevisadt uti Geologien, så är det att vårt jordklots yta varit offer för en stor och hastig revolution. Stiernstolpe Cuv. 142 (1821). I sina bästa år måste han (dvs. Kellgren) inse sig vara ett offer af höglifvets lösa sedeläror. Wieselgren SvSkL 4: 394 (1848). Man kan nästan vara frestad att tro man varit offer för en synvilla. Knöppel SvRidd. 101 (1912).
γ) om ngn som utgör ett byte för ngn l. ngt l. är i ngns l. ngts våld l. är föremål för ngns angrepp l. har fått lida l. bragts i fördärv osv. av ngn l. ngt o. d.; särsk. om person l. djur som blir lidande resp. dödad gm ngt angrepp, överfall, ngn plågsam behandling o. dyl. l. gm förändring i livsvillkor, statsstyrelse o. d.; numera äv. i försvagad l. ngt skämtsam anv., om föremål för ngns mer l. mindre våldsamma l. aggressiva behandling o. d. En ibland .. (Jesu lärjungar), som skulle predika salighetenes ord, wardt fördömelsens offer. Spegel Pass. 92 (c. 1680). Såsom et offer för politiken, är för honom alt hopp om räddning förloradt. Envallsson Peter 18 (1799). Om brottslingen .. gifvit sitt offer ett djupt sår. Oscar I Straff 10 (1840). Statshvälfningen 1809 kräfde inga politiska offer. 3SAH 3: 98 (1888). De svaga isarnes offer. VL 1893, nr 273, s. 2. Utan hopp som ett inkvisitionens offer. Siwertz JoDr. 8 (1928). Madame de Staël i Tyskland erinrar om en modern journalist som intervjuar sina offer. BonnierLittH 4: 16 (1930).
e) om förlust av människoliv (i motsättning till materiella skador) vid strid l. olyckshändelse o. d.; äv. konkret, om person. Tyskarna medge själva skador och offer .. Bland civilbefolkningen krävdes förluster i döda och sårade. GHT 1941, nr 169, s. 6. — jfr DÖDS-OFFER.
Ssgr (i allm. till 1; i fråga om bruklighet jfr detta mom. Anm. Ssgrna kunna i allm. äv. anslutas till offra): A: OFFER-ALTARE.
1) till 1: altare varpå offer äger rum. Nordforss (1805). Solgudens offeraltare. Strömbom EgyptK 142 (1928).
-BAND.
1) till 1, om band (se band, sbst.1 29) som fästes på ett offer. Andersson Sudr. 39 (1899). 2NF 34: Suppl. 894 (1923).
2) (†) till 3 b; jfr band, sbst.1 13. I lär' til Offer-Band ta Hierta mit emoot. Lucidor (SVS) 422 (c. 1670; om namnsdagsgåva). —
-BERÄTTIGAD, p. adj. berättigad till offer.
-BETJÄNT, m. (†) person som biträder vid offertjänsten. Björkegren 2800 (1786). Cook 3Resa 168 (1787). Schulthess (1885). —
-BLOD. blod av slaktat offerdjur. Verelius Herv. 3 (1672). På förhöjningen (i det isländska tämplet) skulle stå en större skål för offerblodet. OoB 1930, s. 256. särsk. bildl. När .. / Den flydda solens offerblod / Förgyller vesterns trakt. Stagnelius (SVS) 2: 301 (1821). —
-BOCK. (numera knappast br.) syndabock. Dalin Arg. 2: 6 (1734, 1754). Din rika uppfinningsgåfva måste nu utse någon annan offerbock. Crusenstolpe CJ 1: 320 (1845). Högberg Fåg. 101 (1912). —
-BOLLE, förr äv. -BULLE. [jfr isl. blótbolli, hlautbolli] (arkaiserande) om skål avsedd för offerblod l. dryckesoffer o. d. Rudbeck Atl. 1: 725 (1679). Detta måste vara svearnas land .. där valor och besvärjare utan uppehåll fylla offerbollarna med blod. Heidenstam Folkung. 1: 268 (1905). Budk(Brage) 1929, s. 204. —
-BORD.
2) (förr) kyrkl. till 2: bord varpå offer lades; jfr -altare 2. Fernow Värmel. 295 (1773). VexjöBl. 1839, nr 33, s. 3. —
-BRAND. [jfr t. opferbrand] (i vitter stil, numera föga br.) offereld, offerlåga; bildl. Atterbom LÖ 2: 447 (1827). Bring Dante 307 (1905). —
-BRUD.
1) [trol. bildat efter mönster av horga-brud; jfr blot-brud] (arkaiserande, enst.) om kvinna som biträdde vid offertjänsten. Heidenstam Svensk. 1: 8 (1908).
2) (i vitter stil, enst.) bildl., om den snötäckta jorden (framställd ss. en brud som offras). Atterbom LÖ 1: 120 (1827). —
-BRUK. om sätt l. sed vid förrättande av offer. Wulf Köppen 1: 517 (1799). Rydberg Myt. 2: 91 (1889). —
-BRUNN. (förr) brunn vari offer nedkastades. Hülphers Norrl. 4: 137 (1779). Svearnas gamla offerbrunn (i Gamla Uppsala). Fatab. 1930, s. 196. —
-BRÖD. [fsv. offerbröd (i bet. 1)] bröd som ges l. gavs ss. offer.
-BÅL, sbst.2
1) bål (se bål, sbst.3 1) varpå offer brännes; äv. oeg. o. bildl. Wecksell DHjort 77 (1862; i bild, om indiskt änkebål). På broderskärlekens offerbål. Sander Dikt. 184 (1870). (Personer) som på byns graffält blifvit hedrade med offerbål och däröfver uppkastade grafhögar. UpplFmT 29—32: 217 (1915).
-BÄCKEN.
2) till 1, 2, om kärl för tämpelgåvor l. kollekt o. d.; jfr bäcken 1 c. Murberg FörslSAOB Bih. (1791). Mörner Hagenbeck 153 (1924; oeg., om skål för gåvor till fakir). —
-BÄGARE. (om antika förh.) bägare varur vin o. d. offrades åt gudarna. Ekblad 371 (1764). Adlerbeth Æn. 66 (1804). —
-BÄNK. [jfr offra 1 c ε o. slaktbänk] (†) om offerbord (se d. o. 1) o. d.; bildl. Hon (dvs. din ungdom) ren vid offerbänken står. Leopold 2: 231 (1780, 1815). (Karl August) lät som ett lamm föra sig till offerbänken. Crusenstolpe Mor. 6: 592 (1844). —
-BÄRG. i fråga om äldre lapsk religion: (heligt) bärg där man offrade (i sht renar). SRheen (1671) i Landsm. XVII. 1: 40. Zetterstedt SvLappm. 1: 188 (1822). —
-BÖN. vid offer. Nordforss (1805). 2NF 19: 156 (1913). särsk. (†) bildl.; jfr offer 3 b. Akademien har i helgedomen .. nedlagt sin offerbön för Konungahuset och medborgerligheten. 2SAH 8: 195 (1817). —
(2) -BÖSSA. (i sht arkaiserande) om kollektbössa. Möller 2: 543 (1785). Heidenstam Folkung. 2: 274 (1907). —
-DAG. [fsv. offerdagher (i bet. 2)]
a) (förr) i uttr. Marie offerdag, om den 21 nov., firad till minne av den dag då jungfru Maria ansågs ha framburits i tämplet. MärkvSibyllSpåd. 29 (1853).
b) bildl.; jfr offer 3. Dagen är en fest för våren, unga krafters offerdag. Rydberg Dikt. 1: 31 (1876, 1882).
2) kyrkl. till 2: dag då det offras i kyrkan; förr vanl. i fråga om det offer som gavs åt prästen o. andra kyrkans tjänare, numera vanl. allmännare o. ofta i fråga om frikyrkliga förh., om dag då ngn stor kollekt upptages l. större insamling företages för ngt religiöst l. välgörande ändamål. G1R 5: 122 (1528). En Collect eller offerdag samt et yste årligen (skulle klockaren få). VDAkt. 1783, nr 255. Lutherska missionsföreningen har beslutat att på juldagen anordna en ”offerdag” för de nödlidande. SD(L) 1902, nr 516, s. 2. —
-DANS.
2) (förr) till 2, om dans (efter fastlagslekar o. andra upptåg) vid vilken de dansande i kedja dansade in i kyrkan o. nedlade offer till prästen. Afzelius Sag. VIII. 2: 334 (1857). —
-DJUR. [fsv. offerdiur] djur som offras. Ehrenadler Tel. 144 (1723). Hos germaner och skandinaver var .. hästen det förnämsta offerdjuret. Möller Jordbr. 83 (1881). Försöken att ur offerdjurens inälvor utläsa framtiden. Thunberg Livsförrättn. 168 (1924). —
-DÖD, r. l. m.
1) till 1: förhållandet att dö ss. offer; vanl. bildl. Phosph. 1812, s. 149 (bildl.). särsk. (teol. o. i religiöst spr.) till 1 c β, om Kristi död på korset. Wallin 2Pred. 3: 50 (1824). Sambandet mellan nattvarden och Jesu offerdöd. Hellerström Liturg. 76 (1932).
2) till 3: förhållandet att ge sitt liv ss. offer för ngt (för en sak o. d.). Malesherbes, som beseglade troheten mot sina grundsatser med offerdöden under bilan. 2SAH 33: 193 (1861). Lord Byrons offerdöd för grekernas sak. Almquist VärldH 7: 401 (1928). —
-EK. (om forngermanska förh.) ek vari offer upphängdes. 2VittAH 14: 128 (1838). Åkerhielm Tib. 76 (1929). —
-ELD.
1) till 1: eld som tändes vid offer l. ss. offer. Cook 2Resa 163 (1783). Från den stund då vi upphörde att tända offereld åt himmelens drottning och utgjuta drickoffer åt henne. Jer. 44: 18 (Bib. 1917). särsk. i jämförelser o. bildl. Valerius 2: 123 (1811). En brasa i kaminen sprakar / Som offereld vid Gudars fest. Snoilsky 1: 132 (1869). För .. (du Bellay o. hans unga vänner) blev poesien något heligt, en offereld, som de tänt åt livets ideala makter. Schück AllmLittH 3: 417 (1921).
2) (i vitter stil) till 3 c, om stark (”brinnande”) offervilja. Din eld (i dikten) kan tyckas svag / mot hjärtats offereld, som driver folk i döden. Silfverstolpe Heml. 45 (1940). —
-FAT. (om antika förh.) fat varpå köttet o. inälvorna av offerdjuren lades. Nordforss (1805). Norrmann Eschenbg 2: 219 (1818). —
-FEST. (i sht i fråga om fornnordiska förh.) fest i förening med (högtidliga) offer. Botin Hem. 1: 11 (1755). Thinget i Tiundaland brukade hållas vid de stora offerfesterna i Upsala tempel. Svedelius Statsk. 1: 48 (1868). särsk. bildl. Girs Edelh. C 2 b (1627). Hatets och hämndens blodiga offerfest. 2SAH 46: 340 (1870; om Linköpings riksdag 1600). —
-FLAMMA, r. l. f. (i vitter stil) jfr -eld 1. När den (dvs. ringen på gudabildens arm) lossnade, stöp af harm / Guden i offerflamman. Tegnér (WB) 5: 99 (1825). särsk. bildl. Det gifs ett mod, en frid förutan ända, / .. Låt oss dem rena offerflammor tända! Atterbom i PoetK 1817, 1: 82. Wecksell SDikt. 139 (1860). —
-FÖRESTÅNDARE ~10200. föreståndare för offren. Kolmodin Liv. 3: 261 (1832). Rydberg Myt. 1: 25 (1886). —
-GILLE. (i fråga om äldre, i sht fornnordiska förh.) om gille (se d. o. 2) som hölls i samband med offerfest; jfr blot-gille. Botin Hem. 1: 11 (1755). —
(3 c) -GLAD. glad över att få offra; som gärna offrar ngt l. offrar sig för ngt. Man trycker (i Preussen) ej mer de storståtliga ordsvallen om ”800 000 offerglada bajonetter”. KrigVAT 1854, s. 55. NDA 1901, nr 1, s. 3 (i dikt). En väckelse till stark och offerglad fosterlandskärlek. SFS 1940, s. 2055. —
-GUD. gud som man dyrkar gm offer. (I) sätten det i Monstrants til at dyrcka det blotta brödet för en Offergud, och drifwen dermed widskeppelse och wantro. Raimundius HistLiturg. 54 (i handl. fr. c. 1580). Strindberg TjqvS 2: 246 (1886). —
(2) -GÅNG. [jfr d. offergang, t. opfergang] (numera bl. tillf.) om den i kyrkan samlade menighetens gång fram till altaret för att nedlägga sitt offer, offer (i bet. 2). SkrGbgJub. 6: 450 (1599). Offergång i Storkyrkan. SvD(A) 1944, nr 310, s. 3. —
1) till 1. Norrmann Eschenbg 2: 106 (1818). Efter någon tid hände sig att Kain av markens frukt bar fram en offergåva åt Herren. 1Mos. 4: 3 (Bib. 1917).
2) till 2; förr vanl. om gåva som gavs till kyrkan på grund av löfte l. av ngn annan anledning, votivgåva; numera (i sht i frikyrkliga kretsar) ss. högtidligare beteckning för vad som insamlas gm kollekt; äv. ngn gg i utvidgad anv., om gåva till profant ändamål. Sjuttio marker silfver förärades .. (Adalvard) i offergåfvor för en enda mässa. Strinnholm Hist. 3: 10 (1848). Hundratusen medborgares stora offergåfva för rikets oberoende och fredslugn. VFl. 1912, s. 61 (om pansarbåtsinsamlingen). Det har varit en gammal sed, att vid iråkad sjukdom eller då man råkat i nöd, lova en ”offergåva” åt kyrkan, om man bleve räddad. FolklEtnSt. 4: 75 (1931). —
-GÄRD. (i sht i vitter stil)
1) till 1: offergåva, offer. Ekblad 189 (”190”) (1764). Der hon till offergärd svartulliga fåren i strupen / Stöter ett uddhvast jern. Adlerbeth Ov. 167 (1818). 2Mos. 29: 27 (Bib. 1917).
2) till 3 b, om hyllning o. d. Leopold 1: 369 (1808, 1814). Mången förman fordrar denna offergärd åt sin lilla storhet. GotlLT 1852, nr 52 1/2, s. 1 (om nyårsvisiterna).
Ssg (till -gärd 1): offergärds-lår, n. om lår av offerdjur. 2Mos. 29: 27 (öv. 1893; äv. i Bib. 1917). —
-HANDLING. rel.-hist. handling(en) att offra, offer; handling som utföres vid ett offer. De personer, som förrättade sjelfva offerhandlingen. Reuterdahl SKH 1: 125 (1838). Undersökningen av de olika offerhandlingarna och deras djupare betydelse. IllRelH 252 (1924). —
-HERRE. rel.-hist. den som anställer l. bekostar ett offer. Dalin Hist. 1: 199 (1747). IllRelH 250 (1924). —
-HORN. [jfr t. opferhorn] (†) om horn (l. snäcka) som användes (ss. dryckeskärl) vid offer. Gedner Linné En fråga 13 (1753). —
-HUNGRIG. lysten efter offer. De offerhungriga andarna och gudarna. Söderblom Gudstr. 145 (1914). särsk. bildl. Nyblom Hum. 266 (1874). (Vi) befrias (gm vår följeslagare) från ytterligare antastanden af en eller annan offerhungrig Cerberus (dvs. vaktmästare). Aminoff StPtbg 468 (1909). —
-HUS. (i sht i fråga om fornnordiska förh.) hus l. tämpel där offer förrättas. 2Krön. 7: 12 (Bib. 1541; Bib. 1917: offerplats). Oden byggde det första offer- eller blothus i Sigtuna. Botin Utk. 53 (1757). Tegnér (WB) 5: 12 (1825). Han såg ej offerhuset, hvilket låg / med öppen hall. Heidenstam Dikt. 67 (1895). —
(3 c) -HÅG. (i vitter stil) om stark offervilja. Oterdahl Skram 333 (1919). Iselin såg storheten i Pestalozzis syften och offerhåg. NoK 93: 36 (1929). —
-HÄLL. (i fråga om fornnordiska förh.) jfr -sten. Iduna 9: 113 (1822). Heidenstam Svensk. 1: 24 (1908). —
-HÄRD. (i sht i vitter stil) (härd på) offeraltare. Arnell Moore LR 2: 19 (1830). Rydberg Myt. 2: 140 (1889). särsk. bildl. BEMalmström 6: 341 (1839). Den (dvs. naturen) fordrar allas våra lif i gärd / på sin omätligt stora offerhärd. Rydberg Dikt. 2: 102 (1891). —
-HÖG, r. l. m.
1) höjd (jordhög) varpå offer anställes; äv. om hög som består av rester efter offer. GT 1788, nr 38, s. 2. Bååth NordmMyst. 55 (1898).
-HÖGTID~20 l. ~02.
2) (i sht i fråga om frikyrkliga förh.) till 2, om sammankomst för insamling av gåvor. Östergren (cit. fr. 1919). —
-HÖJD. = -hög 1. Murberg FörslSAOB Bih. (1791). Jag skall ödelägga edra offerhöjder och utrota edra solstoder. 3Mos. 26: 30 (Bib. 1917). —
-KAKA. (offer- 1639 osv. offre- 1681)
-KAMMARE. kammare (i tämpel) vari offergåvor förvaras. Neh. 13: 4 (Bib. 1541). Hahr ArkitH 6 (1902; i fornegyptisk grav). —
-KAR. (arkaiserande) offerkärl; förr äv. om rökelsekar. Lidner (SVS) 3: 119 (1788). Holmberg Nordb. 610 (1854). —
-KAST, sbst.1 [till kast, sbst.1] (förr) = bål, sbst.3 2; äv. om hög av offrade mynt. Offerkastar hopaläggas af resande vid vägar på ställen der någon person af våda omkommit eller blifvit mördad, till ett försoningsoffer åt de aflidnes andar, att förbifarande icke måtte af dem ofredas. Rääf Ydre 1: 90 (1856). SvFmT 12: 27 (1904). —
(2) -KAST, sbst.2 [trol. till kast, sbst.4] (†) om ngt som ges ss. offer till prästen? Braastad .. samt Ekeby .. omnämnas (i jordeböckerna), såsom tvänne Bondbyar, .. hvilkas åboer .. då utgjorde den tidens brukelige skatt af Eftergällsmatu- och nötepenningar, äfven som .. råg och målakorn samt vissa offerkast. 2VittAH 8: 245 (1794, 1808). —
(1, 2) -KISTA. (offer- 1526 osv. offre- 1635) kista vari gåvor, vanl. pänningar, nedläggas till kyrkliga l. välgörande ändamål (urspr. till offren i det judiska tämplet); numera nästan bl. om ä. förh. l. med anslutning till användningen i bibeln. Han .. (såg) hurw the rijke kastadhe theras gåffuor vthi offer kistona. Luk. 21: 1 (NT 1526; äv. i Bib. 1917). Hvad båtar det, att våra guldmynt blänka / från offerkistorna i templets hall, / om aldrig (osv.). Söderberg Dikt. 110 (1901). —
-KITTEL. kittel för uppsamling av blodet av offren l. för kokning av köttet. Rudbeck Atl. 1: 605 (1679). SvFolket 1: 134 (1938). —
-KNIV. kniv som användes vid offer. Ehrenadler Tel. 31 (1723). Tegnér (WB) 5: 99 (1825). Rig 1926, s. 175. —
-KONUNG. (förr) person som förestod ett offer, urspr. i konungens ställe; äv. om konung med tanke på dennes egenskap att vara föreståndare för offren. Norrmann Eschenbg 2: 224 (1818). Heidenstam Svensk. 1: 34 (1908). Fornv. 1919, s. 92. —
-KOPP. [efter isl. blótkoppr] (†) = -bolle. Reenhielm OTryggw. 230 (1691). Lagerbring 1Hist. 1: 197 (1769). —
-KRANS. krans varmed ett offer smyckas l. som nedlägges ss. offer. Sparre Findl. 2: 205 (1835). Ej vid Segerns stolta altar må hon firas, dagens bragd; / blygsamt på Barmhertighetens vare offerkransen lagd. Rydberg Dikt. 1: 39 (1876, 1882). särsk. bildl. Prydd med nöjets offerkrans. Lenngren (SVS) 2: 109 (1794). Din brudkrans blef offerkransen. Strindberg OrdSmåk. 168 (1905). —
-KRETS. äldre benämning på domarring (grundad på den gamla föreställningen att stensättningen utmärkt en offerplats). 2VittAH 14: 39 (1828, 1838). SFS 1867, nr 71, s. 2. särsk. oeg. l. bildl. En salig ö, der altarflammor blossa / I palmers offerkrets. Atterbom Lyr. 2: 117 (1821). —
-KULT. rel.-hist. 2VittAH 12: 101 (1826). särsk. bildl. Några drag af kulturens offerkult. Wikner Vitt. 207 (1880). —
(1, 2) -KYRKA. om kyrka där man efter gammal sed (ofta med ursprung från den gamla offerplats varpå kyrkan blivit anlagd) gav offer för lycka i sina förehavanden, för vinnande av hälsa l. ss. tack för återvunnen hälsa o. d. Swijngarn hafuer fordom warit en mächta gammal offerkyrkia, så och Swijngarns källa. MAschaneus (c. 1630) i Rig 1922, s. 60 (rättat efter hskr.). VDAkt. 1694, nr 189. Gudshuset (i Sturkö) var en vida känd offerkyrka, till hvilken inströmmade stora gåvor i synnerhet från sjöfarare, vilka under hopp om en lycklig resa förärade den ansenliga skänker. AntT XXII. 3: 11 (1919). —
-KÅDA. (i fråga om fornnordiska förh.) om kåda som användes till offer. Heidenstam Svensk. 1: 27 (1908). —
-KÄLLA. (offer- 1750 osv. offre- 1676) källa vari mynt o. andra gåvor förr nedkastades ss. offer (o. vars vatten man stundom drack för att därigm återvinna hälsa); jfr offra 1 a; i fråga om förkristen tid äv. om källa där levande offer nedsänktes. Schück VittA 2: 362 (i handl. fr. 1676). Offerkällor och trefaldighetskällor. Fatab. 1909, s. 65 (rubrik). Man (försökte) gärna att ’dricka hälsa' för året vid någon av de många ’offer-' eller ’trefaldighetskällorna'. SvKulturb. 7—8: 308 (1931). Där fanns (i Gamla Uppsala) en offerkälla, i vilken man ibland offrade en människa genom att dränka henne. SvFolket 1: 295 (1938). —
-KÄRL. (offer- 1681 osv. offre- 1640) kärl som användes vid offer. Linc. (1640; under capeduncula). Nilsson Ur. 2: 18 (1862). —
-LAG, r. l. f. l. m. lag som föreskriver offer o. hur de skola förrättas.
-LAMM. lamm som (är bestämt att) offras; ofta i jämförelser. Hjelten, som på korsets stam / För oss blödde, / Led och dödde, / Som ett menlöst offerlam. Ps. 1819, 106: 1. Runeberg (SVS) 2: 112 (c. 1827). särsk. bildl., om person. Är du offerlammet .. på machiavellismens altare? Börjesson C12 93 (1858). särsk. (i religiöst spr.) om Kristus. Broman Glys. 1: 18 (c. 1730). Modin Pascal 116 (1890). —
-LAVE. (i fråga om ä. lapska förh.) = lave 5 slutet. Högström Lapm. 190 (1747). PopEtnolSkr. 8: 71 (1912). —
(3 c) -LIV. (i vitter stil) liv som är fyllt av offer l. som i sin helhet utgör ett offer. Rudin 2Evigh. 1: 462 (1884, 1887). Vilken heroisk enkelhet i livsföringen och vilket suveränt avvisande av tidens gudar! .. ett offerliv. Siwertz JoDr. 285 (1928). —
-LUND. (offer- 1790 osv. offre- 1673—1684) (helig) lund som omger l. utgör en offerplats. Runa 1848, s. 19 (1673). Tegnér (WB) 5: 13 (1825). Fornv. 1934, s. 92. särsk. bildl. Diktens offerlund. 2SAH 25: 54 (1849). Jacobson BlåOkt. 54 (1905). —
(3 c) -LUST l. -LUSTA, r. l. f. lust att bringa offer. Bremer GVerld. 2: 236 (1860). Ynglingens svärmiska offerlusta hade slagit ut. Strindberg TjqvS 1: 92 (1886). —
-LÅGA, r. l. f. (i vitter stil) jfr -eld 1. Phosph. 1811, s. 370. särsk. bildl. PoetK 1816, s. LXIII. Bönens offerlåga stiger ren och skär till himmelen. Rundgren TalPredikst. 10 (1849). —
-LÖFTE. löfte om offer.
-MAN, m. [jfr blot-man o. isl. blótmaðr] (†) person som offrar; äv. om offerpräst. Lindestolpe Pest. 28 (1711). Israëls Offer-män, som Arons kall beklä'. Frese Pass. 88 (1728). Thorre var en stor blod- eller offermann och afgudadyrkare. Björner Norr. 2 (1737). Kullberg Tasso 1: 24 (1860; bildl.). —
-MAT. mat helgad till offer l. tillredd av offerdjurens kött. Nordforss (1805). Framför allt fingo .. (de nyomvända) icke äta hästkött, som var den egentliga offermaten. SvFolkH I. 1: 274 (1914). (Gudarna) frossade i offermat och offerdrycker. NoK 81: 13 (1927). —
-MÅLTID~20 l. ~02. måltid tillredd huvudsakligen av offerdjurens kött. Lind (1738; under opffermahl). Ebr. 13: 9 (Bib. 1917). —
(1 c γ) -MÄSSA, r. l. f. (offer- 1555 osv. offra- 1631. offre- 1617) [jfr ä. t. opfermesse] (†) om romersk-katolsk nattvardsgudstjänst, mässa. LPetri 1Post. O 7 a (1555). Såsom Papisterne göre än j dagh medh theres prächtige och kostelige Offermesser. Carl IX Bew. H 3 a (1604). Bælter Cerem. 935 (1760). jfr (enst.) oeg., om lutersk nattvardsgång. Högberg Vred. 3: 366 (1906). —
-MÖTE. (mera tillf.)
-PLATS. plats där offer (bruka) förrättas. Schück VittA 5: 523 (i handl. fr. 1769). (Växjö) är sannolikt en urgammal offerplats. Thomée IllSv. 192 (1866). —
-PRÄST.
a) (†) till 1 c γ, nedsättande, om romersk-katolsk präst, med tanke på mässoffret. Schroderus Os. 2: 493 (1635). Borg Luther 2: 230 (1753). jfr OPetri Sacr. F 3 b (1528).
b) bildl. Konstens vigda offerprester. Atterbom Lyr. 1: 191 (1818). Hvem vet icke, .. hvilka lastens offerpräster .. som voro samlade i denna orättrådighetens kloak (dvs. i konsiliet i Basel). Söderhjelm ItRenäss. 119 (1907).
-PÄNNING. (offer- 1528 osv. offre- 1638—1689) [fsv. offerpänningar (i bet. 2)] i sht i pl.
1) till 1, om pänningar som offras åt offer- l. tämpeltjänst l. i källor l. åt träd o. d.; jfr offra 1 a. Lijka såsom then gamle Qwinnans Offrepenning mehra galt än the Rijkas Dubloner i Hierusalen. Schroderus Albert. 1: 132 (1638). Œdman Bahusl. 169 (1746). Wigström Folkd. 1: 126 (1880).
2) kyrkl. till 2, om pänningar som förr gåvos ss. offer till präst osv.; äv. (numera bl. arkaiserande) allmännare, om kollekt. G1R 5: 61 (1528). Pastores (påmindes), att dhe intet eensträngia sine åhörare om offrepenningarne, uthan tåla tiden. SynodA 1: 170 (1689). I .. (offerstocken) nedkastade fattiga och rika sin offerpenning till härtåget (mot hedningarna vid Östersjön). Heidenstam Svensk. 1: 159 (1908). —
-REDSKAP~20 l. ~02. redskap som användes vid offer. 2VittAH 2: 95 (1791). Rydberg Myt. 2: 143 (1889). —
-RELIGION. rel.-hist. religion vari offer utgöra ngt centralt o. väsentligt. Söderblom ÖversRelH 91 (1912). Av de ariska religionerna är särskilt vedareligionen känd som en verklig offerreligion. NoK 27: 147 (1923). —
-RING. (†) = -krets. Hur det blåser kring mossiga offer-ringar. Atterbom SDikt. 1: 38 (1811, 1837). MoB 7: 184 (1827). Fries Grönl. 142 (1872). —
-RUM. (offer- 1818—1838. offers- 1612) (numera bl. tillf.) rum l. plats för offer. Tempeus Messenius 55 (1612). Offerrummen på öppna marken äro ofta omgifna af en fredsbana eller stengård. 2VittAH 14: 111 (1828, 1838). —
-RÖK. rök av brännoffer; ofta bildl. Hwar är dän Åffer-rök såm up till himlen dref (till Psykes ära)? LejonkDr. 65 (1689). Tag menskans offerrök, dess suckar och dess böner, / Med dig till himlen opp! Stagnelius (SVS) 2: 305 (1821). Hansson Kås. 64 (1897; bildl.). —
(1 c γ) -SILVER. (†) trol. om kyrksilver använt vid romersk-katolskt nattvardsfirande. Tu Chrismekaar, Itt Pass och annat smått huitt offersölff. G1R 17: 418 (1545). —
-SKRUD. skrud som offerpräst l. offertjänare bär under offertjänsten. Böttiger 1: 199 (1834, 1856). —
-SKYLDNAD. (†) vad ngn är skyldig att offra. När wåra Altar i wår Lund, / Sin wisza Åffer-Skyldnat gifwa. LykkoPris B 1 a (1689). Frese AndelD 19 (1722, 1726; bildl.). —
-SKÅDARE. (om antika förh.) person som tydde tecknen i offerdjurens inälvor; teckentydare. Petersson Tib. 42 (1860). —
-SKÅL. skål som användes vid offer, särsk. vid dryckesoffer; äv. (mera tillf.) om fördjupning för offergåvor. Björkegren 2000 (1786). Stora offerskålar, pateræ, så väl för vinet som för offerblodet. Norrmann Eschenbg 2: 219 (1818). (Stenen) har på sin öfre, runda ände en liten fördjupning, antagligen en offerskål, uthuggen. AntT XX. 2: 15 (1914). Jer. 52: 19 (Bib. 1917). särsk. bildl. Atterbom LÖ 1: 334 (1824). I konstens offerskål. Wirsén Sång. 101 (1884). —
(1, 2) -SKÄRV. (i vitter stil) jfr -pänning 1, 2; ofta bildl. Nyblom VDikt. 257 (1866, 1876; bildl.). De besågo templet, där de lämnade sin offerskärv. Palmén Ossendowski StorVidd. 230 (1925). —
-SNÖRE. (om indiska förh.) rel.-hist. snöre som bäres av bramanerna o. medlemmar av vissa högre kaster i Indien o. som utgör ett tecken på deras prästerliga gärning. IllRelH 331 (1924). —
-STAD. [fsv. offerstadher] (arkaiserande) offerplats; äv. bildl. Iduna 9: 90 (1822). Den svarta hopen, som släpar offret till offerstaden (dvs. Golgata). OoB 1903, s. 376. —
-STEN. (offer- 1673 osv. offre- 1676) sten på l. vid vilken offer förrättas. En gammal offersteen, hwarest ännu offras såsom i hedendomen. Schück VittA 2: 390 (i handl. fr. 1673). O! det är blod på Balders offersten! Tegnér (WB) 5: 145 (1821). —
-STIG. om vägen till en offerplats; äv. (i högre stil) om offrets väg till offerstället; äv. bildl. Han, Försonaren, gick väl offerstigen allena. Wingård 2: 17 (1819). Fornv. 1930, s. 85. —
(2) -STOCK. (offer- c. 1600 osv. offre- 1544) äldre stockformig kollektbössa av trä (urspr. bestående av en urholkad stock med lock o. sprund) vari gåvor till kyrkliga l. välgörande ändamål nedlades. RA I. 1: 391 (1544). Offerstockar, som uthsatte ähre widh kyrkior eller Hospitaler till att sambla något till the fattigas behooff. Lagförsl. 541 (c. 1606). En innanför kyrkdörren vid vapenhusets vägg fästad järnbeslagen offerstock. KyrkohÅ 1933, s. 133. —
-STUND. (i vitter stil) tid (stund) då offer förrättas; äv. bildl. Alle Böne- och Offer stunder (i Jerusalems tämpel). JPGothus EHeldin B 1 a (1636). I minnets tysta, stilla offerstund. Sätherberg Dikt. 1: 37 (1852, 1862). —
-STÄLLE. offerplats. Stiernhielm WgL 105 (1663). Thomée IllSv. 317 (1866). särsk. bildl. Jorden, Allmagtens offerställe! Lantingshausen Young 2: 45 (1790). Söderhjelm ItRenäss. 144 (1907). —
-SÅNG. i sht rel.-hist. sång som sjunges vid offerfest. Cook 3Resa 431 (1787). Schück (o. Warburg) 2LittH 1: 89 (1911). särsk. (†) till 1 c γ: offertorium (se d. o. 2). Lindfors (1824). —
-SÄTT. sätt att offra. Chesnecopherus Skäl E 1 a (i handl. fr. 1586); jfr offer 1 c γ. 2VittAH 2: 444 (1787, 1791). —
-TECKEN. (i sht om antika förh.) vid offring iakttagna tecken som uppfattades ss. spådomar. Staden (Rom), som var anlagd under de lyckeligaste offertekn. Dalin Montesquieu 79 (1755). —
-TID. (offer- 1865 osv. offre- 1635) tid varunder offer förrättas. Offertiden (hos lapparna) var förnämligast i slutet af september. Düben Lappl. 261 (1873). särsk. bildl. Emanuelsson 1PredHögm. 1: 87 (1865). särsk. (†) till 1 c γ, om tillfälle då nattvard firas. Schroderus Os. 1: 363 (1635). —
-TJÄNST. förrättande av offer; offer. Ehrenadler Tel. 632 (1723). Ynglingaätten, hvars stamfar hade grundlagt offertjensten i Upsala. Schlyter JurAfh. 1: 2 (1836). Joh. 16: 2 (Bib. 1917). särsk. bildl. 2SAH 10: 35 (1821). Sagans tempel / Är helgedomen för min offertjenst. Atterbom Lyr. 2: 163 (1847). —
-TORN, r. l. m. (i folkligt spr. i vissa trakter, förr) om hagtorn på vilken man kastade offer. Lovén Folkl. 181 (1847). SvNat. 1919, s. 183. —
(2) -TULL. (numera bl. arkaiserande) om offerpänningar (se -pänning 2). HSH 30: 191 (1659). Högberg Fåg. 129 (1912). —
(2) -VECKA, r. l. f. om vecka varunder gåvor insamlas av ngt religiöst samfund. Svenska missionsförbundets offerveckor. Dagen 1898, nr 196, s. 2. Svenska kyrkans offervecka .. särskilt avsedd för dem, som blivit lidande till följd av arbetslösheten. SvD(A) 1922, nr 18, s. 4. —
-VIGD, p. adj. (i vitter stil) vigd till offer. Nybom SDikt. 1: 16 (1838, 1880; bildl.). Lamm UpplRom. 1: 78 (1918). —
(3 c) -VILJA, r. l. f. vilja att göra offer l. att offra sig (för ngt). Rydberg RomD 17 (1877). För att skapa bestående kulturvärden erfordras entusiasm och offervilja. NoK 134—35: 275 (1937). —
(3 c) -VILLIG. jfr -vilja. NerAlleh. 1871, nr 17, s. 1. Offervillig kärlek, som af inga gränser vet. Rydberg Dikt. 2: 10 (1885, 1891).
Avledn.: offervillighet, r. l. f. KrigVAH 1880, s. 35. Den enskilda offervilligheten hade redan förut anlitats. 3SAH 15: 59 (1900). —
-VÄSEN.
1) väsen till vilket man offrar; äv. bildl. Rydberg Dikt. 2: 102 (1891). En ritual, som krävde, att alla offerväsen och offerföremål (liksom offerplatsen) skulle börja med bokstaven H. Fornv. 1919, s. 20.
2) sammanfattande, om allt som har avseende på offer o. deras förrättande; offertjänst.
b) bildl. Några drag af kulturens offerväsen. Wikner Vitt. 187 (1880; rubrik). En skarp blick för Thalias offerväsen. SvD(A) 1926, nr 291, s. 5. —
-ÅNGA, r. l. f. (i sht i högre stil) från brännoffer. Tegnér (WB) 5: 139 (1821). Brännoffer .. med offerånga av vädurar. Psalt. 66: 15 (Bib. 1917). —
(2) -ÖRE. (†) koll., om vad som enligt lag skulle i pängar givas (åt prästen) i offer. G1R 5: 121 (1528). Offer öre giffues oc icke högre än som lagboken vtwisar thet är twå skilingar. Därs. 6: 306 (1529). VDAkt. 1677, nr 211 a.
B (†): OFFERS-RUM, se A.
C (†): OFFRA-MÄSSA, se A.
D (†): OFFRE-KAKA, -KISTA, -KÄLLA, -KÄRL, -LUND, -MÄSSA, -PÄNNING, -STEN, -STOCK, -TID, se A.
Spoiler title
Spoiler content