publicerad: 1924
BÄGGE bäg3e2, pronominellt räkn. pl. best., förr äfv. sg. (se II); i substantivisk anv. gen. -s.
Ordformer
(sg. m., f. o. n. bägge (begge) Schroderus Liv. 15 (1626), Höpken 1: 410 (1768). — sg. n. bägges (bäggäs) Muræus Arndt A 4 a (1647), Brask Pufendorf Hist. 170 (”160”) (1680). bäggies RARP 8: 32 (1660). — pl. m., f. o. n. bägge (begge) GR 1: 19 (1521) osv. bäggie (beggie) GR 16: 181 (1544), Rudbeck Atl. 3: 202 (1698). bägga (begga) Tegel G1 2: 19 (1622; källan: begge), Bolinus Dagb. 78 (1679). bäggia (beggia) GR 9: 103 (1534), Rudbeck Atl. 3: 648 (1698). — pl. m. o. f. bägges (begges) Ekeblad Bref 1: 251 (1653; rättadt efter hskr.), Tranæus Medewij 68 (1690). — pl. n. bägges (begges) Arvidi 11 (1651), Tranæus Medewij 34 (1690). — gen. pl. bägges (begges) GR 1: 167 (1523) osv. bäggis (beggis) GR 1: 164 (1523), LPetri KO 52 b (1571). beggies LPetri Kr. 30 (1559), AOxenstierna 2: 91 (1612; i förb. beggies deere). beggers GR 24: 200 (1554), BtFinlH 3: 335 (1556). beggiars BtFinlH 2: 160 (1561). bäggia (begja) Brahe Kr. 25 (c. 1585; i förb. bäggia theras), VDAkt. 1692, nr 86. bäggie AOxenstierna 2: 118 (1612; i förb. bäggie dera). bägge (begge) AOxenstierna 2: 117 (1612; i förb. begge dera), Tegel G1 2: 138 (1622). bogger BtFinlH 3: 252 (1550))
Etymologi
[fsv. bäggia (begge; äfv. bäggias, bägges, beggiars, bäggers), motsv. d. begge, båda, isl. beggja, bådas; eg. gen. till fsv. baþir, båda (se BÅDA, räkn.). Sedan den urspr. formen tillökats med genitivändelsen -s, har den ändelselösa formen uppfattats ss. nom. (se OJespersen i FestskrThomsen 3 (1894)). — Den på 1600-talet förekommande formen bägges i annan anv. än ss. gen. beror möjl. därpå att man då ännu hade bägga (osv.) ss. gen. vid sidan af bägges, hvarför formen bägges icke var så fast knuten vid gen. att den icke ngn gg kunnat användas i annan ställning]
sammanfattande beteckning för ett antal af två bekanta föremål l. begrepp osv. l. grupper af föremål l. begrepp osv.; jfr BÅDA, räkn.
I. ss pl.
1) uttryckligen framhållande att utsagan gäller såväl den ena som den andra af de två (personer l. saker osv.) som äro i fråga; vanl. betonadt (jfr dock a α); jfr BÅDA, räkn. I 1.
a) attributivt (vanl. före sitt hufvudord) med hufvudordet i allm. i best. form l. föregånget af gen.-bestämning l. possessivt l. demonstrativt pron. l. dylik bestämning; jfr BÅDA, räkn. I 1 a. Bägge de krigförande makterna. Bägge Parterne. GR 1: 19 (1521). 1681 d. 20 Aug. reste begge mine Söner Gustaf och Håkan utländes at wandra. VgFmT III. 1—2: 39 (c. 1683). Han är ju i bägge händelserna lika oskyldig. Dalin Arg. 1: 19 (1754). Begge dessa fördelar. Ljunggren Resa 43 (1871). Att bära kappan på begge axlarne. Malmström Hist. 6: 123 (1877). — särsk.
β) framför sbst. i obestämd form o. utan sådan bestämning som nämnes under a; särsk. i sådana fall, då redan af substantivets bet. framgår, att det är fråga om ett antal af två; numera i sht i uttr. på l. å bägge sidor; jfr BÅDA, räkn. I 1 a β. Ther j påå begge sijder eder efter rätte .. wele. GR 16: 648 (1544). Med bägge händer. Sahlstedt (1773). I begge afseenden. Fahlcrantz 5: 262 (1860, 1865). (†) Ty tillägnades Necken beggie gierningar, så wäl til landz at upbyggia murar ock festen; såsom til siös med Skep sig förswara. Rudbeck Atl. 1: 719 (1679).
γ) i uttr. bägge två (tvenne), se d.
b) bestämmande ett föregående (l. mera sällan) ett icke omedelbart efterföljande pron. l. sbst. i pl. l. två koordinerade sbst. l. ett koll. sbst. betecknande två personer l. saker osv.; jfr BÅDA, räkn. I 1 b.
α) ss. apposition. A. och P., bägge mycket erfarna och kloka, ha blifvit valda. — i numera obr. förb. Efter Reformations begynnelsen är på denna dagh til Evangelii text brukad det 19 cap: af Luca Evangel. ifrån I vers, til den II. Bägge inclusive. Dijkman AntEccl. 164 (1703). särsk.
α') föregånget af alla. Styrmännen alla bägge skall hafva fått tämmeliga snubbor. Roland Minn. 51 (c. 1748).
β') i gen. efter gen. af tredje personens pron. Himmelen hade Jorden til hustru och genom des beggies krafft trodde wåra Fäder Hedningarna, att alla diur .. blefwo först födde. Rudbeck Atl. 1: 701 (1679). (Vid giftermåls ingående) frågar (han) både man- och qvinfolket, om det är deras begges vilja och samtycke. Eneman Resa 1: 115 (1712).
β) förbundet med hufvudordet gm förmedling af ett verb. Läth .. (luten) uthi en .. gryta, stielp en annan .. gryta uppå then andre, klema dem begge medh degh eller leer wäl tillsammans. OMartini Läk. 49 (c. 1600). Då de bägges voro inlupna. Ekeblad Bref 1: 251 (1653; rättadt efter hskr.). 2 små brune wagnhästar, som bägge äre något ofärdige j ett been. HTSkån. 1: 195 (1658). Bägge (dvs. filosofen och den kristne) äro de närmare at falla än den, som helt enfaldigt tror at det beror af honom sjelf at vara dygdig eller icke. Kellgren 3: 218 (1793). Vi begge följas åt. Dalin (1850). Henrik VII och Dante voro begge drömmare i stort. Böttiger i SAH 39: 211 (1864). — särsk.
α') (†) i negerad sats: ingendera af de två. Skilnadt i Trolofning, tillåtes ..: .. När ett oförsonligit Haat och illwilia, emellan the trolofwade sig yppar, af någon Orsak, som the bägge ey hafwa wettat utaf, tå the trolofwades. Kyrkol. 16: 2 (1686).
β') (†) föregånget af alla. Han .. kunde .. få dhem alle begge (dvs. två galopperande hästar) til twerstanna så offta dhet honom behagade. RelCur. 365 (1682).
c) själfständigare, med från det föreg. underförstådt sbst., l. substantiviskt med syftning på (vanl. i det föregående nämnda) personer l. förh. l. begrepp o. d.; jfr BÅDA, räkn. I 1 c. BSkytte (1656) i HT 1912, s. 119. Dalin Hist. 1: 68 (1747). Eders Kongl. Höghet tillåte mig at här göra en kårt jämförelse emellan metaller och dygder. Bägge måste ifrån deras slagg skiljas, så framt de skola til fullkomlighet bringas. Tessin Bref 2: 287 (1755). Tranér Anakr. 213 (1830, 1833). Jag präntar och sätter i noter / små stumpar af bägges sång. Fröding Guit. 6 (1891). — (†) föregånget af alla. Om en man träffade en annan i säng med sin hustru, var han (enligt Västgötalagen) berättigad at slå ihjäl alla bägge utan fruktan för straff. Lagerbring 1Hist. 2: 399 (1773). — särsk.
α) i uttr. en för bägge och bägge för en, förr äfv. bägge för en och en för bägge, = BÅDA, räkn. 1 c α. Begge för en, och en för begge. GB 11: 3 (Lag 1734). Tvänne löftesmän, hvilka borga en för bägge och bägge för en. RättegOrdn. 14/3 1791, s. B 3 a.
β) i gen., förbundet med poss. pron. l. gen. af pers. pron.
α') (numera företrädesvis i skriftspr.) åtföljdt af poss. pron. (jfr 2 b). BtFinlH 3: 252 (1550). Bägges vår önskan. Sahlstedt (1773). I morgon .. skiftas begges vår lycka. SvFolks. 78 (1844).
β') (†) åtföljdt af (den nu föråldrade) gen. af första l. andra personens pron. Then legligheit Nw paa færde ær Med bægges wora fiiende K(onung) C(hristiern) bedie wij .. Ati inthet bekymbra eder med. GR 1: 167 (1523). Begges wåres arffuinger. Därs. 5: 119 (1528). Jacop Finne j Engelsbij, som haffuer beggers wåre syster till hustru. BtFinlH 3: 335 (1556).
γ') (numera bl. ngn gg arkaiserande) åtföljdt af gen. af tredje personens pron. (Vid vigsel) skal presten bespöria begges theras wilia. OPetri Hb. B 4 a (1529). Bägges deras fäder (hade) stått ibland de främste i mösspartiet. Adlerbeth Ant. 2: 146 (c. 1815).
γ) (numera mindre br.) åsyftande abstrakta begrepp: båda delarna, bådadera, bäggedera. Andras väsen är stundom solidt, stundom fladdrande: men Brinkmans är bägge på en gång: och derföre är det så få som fatta honom. Tegnér (WB) 4: 302 (1823). — i numera obr. förb. I thesse Orden (dvs. instiftelseorden till nattvarden) hafwer (tu O Christen) bägge, nembl. at thet är Christi Kropp, men tigh såsom en Skatt och Gåfwa aff Nådhe gifwen. Rudbeckius Luther Cat. 244 (1667). (Norrlänningarna) äro mehrendehls reslige och kallsinnige, bägge nyttige för en soldat. Höpken 2: 108 (1747).
d) i det förstärkta uttr. bägge två (tu), förr äfv. bägge tvenne; jfr BÅDA, räkn. I 1 d. Iagh wil tigh mine Barn befalla bägges tu. Arvidi 142 (1651). Vi fölle begge två tillika ned i vatnet. Humbla Landcr. 6 (1740). Sändes Borgmästarne i Stockholm och Upsala, bägge tvänne förfarne män, upp til Dalarna. Celsius G1 2: 54 (1753). Men efter dem kom Frithiof i mantel blå, / ett hufvud var han högre än begge två. Tegnér (WB) 5: 13 (1825).
2) med försvagad bet., bl. uttryckande att de omnämnda personerna l. föremålen o. d. af den talande uppfattas ss. bekanta: (de) två; vanl. obetonadt; jfr BÅDA, räkn. I 2.
a) attributivt, föregånget af bestämd fristående artikel (hvarvid hufvudordet numera har slutartikel) l. genitivbestämning l. poss. pron. l. dem. l. determ. pron.; jfr BÅDA, räkn. I 2 a. Tegel G1 2: 19 (i handl. fr. 1534). Och frysa desza beggia Strömar starckt till. Rudbeck Atl. 3: 648 (1698). De två första riksstånden .. de begge andra. De Geer NyRO 1865, s. 5. — med numera obr. ordställning. Emellan bägge thesse Städer .. hafwa the sina Guld-mijner. Kiöping Resa 22 (1667).
b) (hvard., knappast br.) i gen. efter poss. pron. (jfr 1 c β α'); jfr BÅDA, räkn. I 2 b. Vid er bägges ålder.
c) själfständigare, med från det föreg. underförstådt sbst., l. substantiviskt med syftning på i det föregående l. (mera sällan) i det efterföljande omtalade saker l. förh.; i allm. föregånget af bestämd fristående artikel l. demonstrativt pron.; jfr BÅDA, räkn. I 2 c. Desse begge ta sin yrande Mor i Vinge-benet. Dalin Arg. 2: nr 45 (”35”), s. 2 (1734; uppl. 1754: båda). Det Starka är det Sköna värdt, / de begge passa för hvarannan. Tegnér (WB) 5: 7 (1825). — särsk. (†) efter rel. pron.: tillsammantagna. Twå Persianiske Cosz, (thet är Mijler) hwilka bägge giöra een lijten swensk Mijl. Kiöping Resa 73 (1667).
3) [uttr. har trol. uppkommit af ett uttr. ”de äro bägge tredje”, dvs. de härstamma bägge i tredje led från samma person] (†) i uttr. bägge tredje, kusin? Pigan är bägge tridie, med hans förriga döda hustru. VDAkt. 1677, nr 304.
II. (†) ss. sg.
1) adjektiviskt. — särsk.
a) ss. attribut till sbst. i best. form sg.: båda; jfr BÅDA, räkn. II 1. Trätan bestodh emellan bägge Borgerskapet i gemeen. Schroderus Liv. 15 (1626). (Moses) har .. haft godt tilfälle at göra sig bägge läran (dvs. såväl egyptisk som hebreisk ”lärdom”) kunnig. Columbus Ordesk. 34 (1678).
b) i uttr. bägge detta, båda delarna. (Skottarna) kunna mehra Arbete vthstå, än som Engeländerne; äro ey heller til Fyllerij så mycket begiffne, som the; hafwandes the bägges thetta vthaff sitt torra och magra Land. Brask Pufendorf Hist. 170 (”160”) (1680). Begge dhetta är sant. Rudbeck Atl. 2: 38 (1689).
2) substantiviskt; särsk. neutralt: bådadera; jfr BÅDA, räkn. II 2 b. Muræus Arndt A 4 a (1647). Proponerades om denne saak skal företagas förr än the sättia sigh i postur ... H. Rolamb: Man kan giöra bäggies. RARP 8: 32 (1660). Höpken 1: 410 (1768). — särsk. i uttr. bägges bogen, äfv. bägges bo l. borg, se anm. till BOGEN, p. adj.1 2.
Ssgr (till I): A: BÄGGE-DERA, se d. o. —
-HANDA. (†) af båda slagen. Aldenstund desze bäggehanda Betiente icke giöra lika tienst, så kunna de ej heller påstå lika wilkor. ResolKrigsbef. 1720, mom. 52. Lind (1749). Larsen (1884). —
-SIDES, i bet. 1 adv., i bet. 2 adj. (bägges- 1680. -sijds (-sidz) 1648—1700) (†)
2) på hvardera sidan, ömsesidig. Krijget .., som medh bägges sijdes skada .. bleff fördt. Brask Pufendorf Hist. 194 (1680). Meurman (1846). —
-STÄDES. (-städs (-stedz) 1579) (†) på båda ställena. HB 1: 267 (1579). The hafwa fördt wår Frälsare .. för twänne Rätter, then andeliga och then werldsliga, och bäggestädes är Han .. förhörd. Spegel Pass. 225 (c. 1680). Heinrich (1814). —
-VÄGES. (†) i båda fallen. Effter Gudh haffuer giffuit Öffuerhetenne macht och wold .. så wel j andeliga saker som werldzligha, kräffuer han ock beggewäghes frucht aff samma sina gåffuor. LPetri KrPred. B 2 b (1561).
B (†): BÄGGES-SIDES, se A.
Spoiler title
Spoiler content