BÄGGEDERA bäg3e~de2ra, sällan (ss. två ord) bäg3e2 de3ra2, pron.; i substantivisk anv. gen. -s.
(i sht i skriftspr.) bådadera.
1) ss. pl.: båda, bägge; ofta åsyftande två grupper af individer. För beggia dere (dvs. þ och z) bruke wij nu rent T. JBureus (c. 1640) hos Lindroth Bureus 118. Voro intet de elacka glasögonen, så sågo väl bäggedera hvar och en efter sit värde. Dalin Arg. 1: 87 (1733, 1754). Svea! Vårda både haf och skär, / herska öfver bäggedera. Tegnér 3: 21 (1840). Beggedera hafva de orätt. Dalin (1850). Jag förehöll dem beggedera deras försumlighet. Dens. Från bäggedera hållen framhävdes med skärpa att (osv.). Östergren (1917). — särsk. (†) med en följande, af prep. af inledd partitiv bestämning. I finnen ju sielfva, mina Läsarinnor, at bäggedera af dessa två felen stå Ert Kön illa? Dalin Arg. 1: 324 (1733, 1754).
2) ss. sg.; nästan bl. om ngt sakligt: så väl det ena som det andra; i substantivisk anv. äfv.: båda delarna. Skall bäggedera parten vara förbunden hädanefter det at söka och drifva, som kan lända den andre til heder och fördel. Nordberg C12 1: 715 (1740). (Rolf Krake) tänkte .. (i Uppsala) uträtta mer genom sin Moder och Syster; (ty Yrsa var bäggedera), än genom vapn. Dalin Hist. 1: 385 (1747). Bäggedera strider helt och hållet mot romansens väsende. Geijer I. 3: 337 (1814). Beggedera svär att han har rätt; men beggedera har orätt. Dalin (1850). Bäggedera delen. Sundén (1885).
SAOB
