SAOB
Svenska Akademiens ordbok
tryckår: 1924  
BÄNGEL bäŋ3el2 (bä´ngel CSäve (1861) i Brefväxl. mellem Petersen og Säve 161), i bet. 1 r. l. m., i bet. 2 m.||(ig.); best. -n, ngn gg -nglen, i södra Götal. stundom starkt hvard. bängelen (Modée FruR 6 (1738)); pl. -nglar.
Ordformer
(i ä. tid ofta skrifvet bengel)
Etymologi
[liksom d. bengel af nt. l. t. bengel, knölpåk, käpp, tölpig l. ohyfsad yngling; till ett verb motsv. BÅNGA, v.1]
1) [efter motsv. anv. i d. l. t.] boktr. på handpress: häfstång hvarigenom digeln tryckes mot fundamentet, pressbängel. Serenius (1741). Weste 1: 1957 (1807). — jfr (TRYCK)PRESS-BÄNGEL.
2) (starkt hvard.) sälle, lymmel, slyngel, kanalje; stundom närmande sig, förr ofta öfvergående i bet.: tölp, bondlurk; förr ngn gg närmande sig bet.: odåga, stackare; numera nästan bl. om ynglingar l. unga män o. företrädesvis i förening med attribut, i sht lång. En lång, osnuten bängel. Ge dig i väg, din rödhåriga bängel! I och scholemestern .. uthlete (till tjänst i vårt kansli) the slemmeste, som udhi heele hopen finnes kunne, nämpligen .. drinckere och ölehunder, lösachtige och plumpe bängler. GR 29: 256 (1559). Tu bängel och wanartige skalck. Petreius Beskr. 2: 88 (1614). Offta blefwo the dråpeligaste Förstar (bland de romerska kejsarna) eländeligen aff daga tagne; offta bleff en owärdigh Bängel på Thron satt. Brask Pufendorf Hist. 33 (1680). Högfärdig, oförskämd bängel. Serenius (1741). Hans fru .. skall däremot vara en bängel till polska. AFSoldan (1835) hos Aho Soldan 17. De der andryge bänglarne inbilla sig vara bättre, än det folk jag drager fram ur hopen och gör till deras likar. Crusenstolpe Tess. 1: 275 (1847). — jfr BOND-, KARL-, STOCK-, ÖL-BÄNGEL m. fl. — särsk. i sammanställning med ängel. Dieffuulen kan förwandla sigh vthi en skönan hwijtan Ängil, ther han doch är en swarter Bängil. PJGothus PNicolai G 8 a (1602). Finner man en prestman then ther förer en ohelig wandel ..; intet kan han heta engel; vtan bengel. Swedberg SabbRo 173 (1704, 1710).
Anm. Det i följande språkprof från RP 7: 379 (1639): icke må (hon) vara een bengäl och ond menniskia, förekommande ordet bengäl är ej ofvan behandlade ord, utan en sv. dialektisk form af ä. d. bengærd, nedsättande benämning på elaka kvinnor, urspr. namn på Valdemar Seiers gemål (Berengaria).
Afledn.: BÄNGLAS, v. (†) till 2: bråka, väsnas. Hvaröfver kåte vällustige Fan löntagande Filosofskapade Embetsmannen och Stånds-Personen .. oärhördt sprätter högfärdas ranar rasar kynas stoltiserar påckar kommenderar stormar skriker bänglas statar och lefver i vällust. VDAkt. 1795, nr 468.
Spoiler title
Spoiler content