SAOB
Svenska Akademiens ordbok
publicerad: 1924  
BÄNGSING, m. l. f.; pl. ar.
Etymologi
[trol. besläktadt med BÅNGA, v.1, BÄNGEL, BÄNGSA]
(†) ett slags knölpåk l. piska. Hade icke sergianten warit så snapper till at slaget migh så hade han skullat fåt smackat min bängssingh. VDAkt. 1656, nr 227. 2 st. Bängsingar â 4 ör begge. VRP 1685, s. 215.
Spoiler title
Spoiler content