BÄNKA bäŋ3ka2, v. -ade. vbalsbst. -ANDE, -NING (i bet. 1 mer l. mindre konkret)
1) (föga br.) geol. o. geogr. till BÄNK I 6 b: dela sig horisontalt i bänkar; anträffadt bl. i p. pf. i adjektivisk anv. o. ss. vbalsbst. Bergarten visade nämligen en utpräglad afsöndring eller bänkning. TurÅ 1896, s. 162.
2) landt. till BÄNK I 3: upplägga (jord) i sängar l. bänkar. Den till tobaksplantering afsedda jorden .. kan .. (på hösten) uppläggas i sängar, eller, som man kallar det, bänkas djupt. Arrhenius Jordbr. 2: 241 (1862).
a) sätta l. placera (ngn) på en bänk l. på bänkar l. tillsammans med andra (i rad(er) l. omkring ett bord l. dyl.).
α) refl. o. dep.: slå sig ned l. taga plats; äfv. bildl.: slå sig samman l. ”i slang” (med ngn). Gästerna bänkade sig (kring l. vid de långa borden) i salen. Vi bänkade oss i en hörnsoffa. Man såg gästerna bänkas kring gillesbordet. Lind (1749). Låtom oss nu bänka oss till måltiden! Lönnberg Sigtr. 8 (1892). Landtmannarepresentanter, som .. i riksdagen bänkat sig med samlingsvänstern. VL 1905, nr 240, s. 3.
b) (enst.) iordningställa bänkplatser (åt gäster). För Balder .. / .. bänkadt är där inne (i Valhall). Wirsén i 3SAH 4: 107 (1889).
4) till BÄNK IV; bl. i förb. bänka ned l. ner, nedplocka (ngt) från bänk.
Särsk. förb.: BÄNKA NED l. NER10 4. tegel. ”Bänka ner” det torra teglet (dvs. nedplocka det från torklafvarna l. bänkarna). Gundberg Tegel 20 (1860).
