publicerad: 1925
Ordformer
(bög- 1687—1779; bögi- 1696. böy- 1587—1682; böij- 1674—1785. böj- 1749 osv.)
Etymologi
[jfr d. bøjelse]
1) (†) till BÖJA, v. I 1: böjande; böjning; äfv. konkret: båge o. d. Helsingius G 1 a (1587). Knæ kallas (på runorna) stafwens böjelse och tilsättning. Rudbeck Atl. 1: 854 (1679). Rydelius Förn. 101 (1721, 1737).
2) (†) språkv. till BÖJA, v. I 4: böjning, flexion; böjningssätt; böjningsform; böjningsändelse. I Bibeln stå en hoop böijelser, som nu inte meer brukas. Columbus Ordesk. 59 (1678). Til första böjelsen höra de namn af Manslaget (Nomina Masculina), som hafa i flertalet ar, arna. Ljungberg SvSpr. 38 (1756). At man stafvar sjelfva hufvudordet och böjelsen hvar för sig, t. ex. Händ-er, Ving-ar etc. SvMerc. 1: 708 (1756). Vinterbl. 1853, s. 153. — jfr ORD-, ÄNDE-BÖJELSE.
3) motsv. BÖJD, p. adj. 4: förhållande(t) att ngns sinne l. intresse är riktadt på l. vändt mot ngt; benägenhet (för ngt); håg (för l. till ngt), lust (för l. efter ngt); stundom: längtan (till l. efter ngt), dragning l. kärlek (till ngt); i sht förr äfv.: läggning, anlag, disposition (för ngt); stundom i fråga om sak: benägenhet (för ngt); förr vanl. med prep. till, numera bl. med prep. för l. med inf.-bestämning. Ha l. hysa l. känna böjelse för något l. (för) att göra något. Böjelse för ensamhet och drömmerier. Böjelse för läkarkallet. Hon fick lof att häri följa sin (l. sitt hjärtas) böjelse. Låta plikten segra öfver böjelsen. Göra något af (egen) böjelse (motsatt: af plikt l. tvång). Naturlig böyelse. Linc. Pp 3 b (1640). At i osz aff Naturen är ingen böyelse til thet godt är. Rudbeckius Luther Cat. 229 (1667). (Dionysius) hade en oöfvervinnelig böjelse att skrifva vers. Regnér Begr. 43 (1803). (Karl IX:s) böjelse för Calvinismen. Agardh BlSkr. 1: 40 (c. 1855). — jfr TILL-BÖJELSE. — särsk.
a) med särsk. tanke på (de inre drifkrafterna hos) känslo- o. viljelifvet: inriktning, (moraliskt) anlag, drift, begär; stundom: ”smak”, ”tendens”; förr äfv.: känsla, affekt; i sht förr äfv. med starkare bet., om begärelse, lusta, lidelse o. d.; numera vanl. i pl. Visa goda, dåliga böjelser. Otyglade böjelser. Medfödda, starka böjelser. Sinnliga böjelser. Aristokratiska, plebejiska böjelser. Stå emot, göra våld på, gifva efter för sina böjelser. Rudbeckius Luther Cat. 95 (1667). Siälarnas böjelser och affecter. Rydelius Förn. 44 (1719, 1737). Välviljans förmenta egenskap af .. en blott böjelse. Leopold 4: 125 (c. 1820). Hans herrskande böjelse är girighet. Hwasser VSkr. 2: 200 (c. 1850). Larsson Psyk. 36 (1896). — jfr FAVORIT-, GRUND-, HUFVUD-, SINNES-BÖJELSE m. fl.
b) (välvilligt) intresse, sympati, tillgifvenhet (för ngn); numera bl. om erotiskt intresse: tycke, (gryende) kärlek, svärmeri (för ngn); förr äfv. med starkare (stundom nedsättande) bet., om lidelse, passion; äfv. konkret: föremål(et) för ngns böjelse, (ngns) älskade l. ”flamma”. Ett ovärdigt föremål för hennes böjelse. Ömsesidig böjelse. Hysa en varm (l. djup), en obesvarad böjelse för någon. En flyktig böjelse. Hon var hans första böjelse. KFÅrsb. 1913, s. 233 (c. 1730). Din kärlek? hur kan du ge din föraktliga böjelse detta ärliga namn? Eurén Span. 2 (1797). Den lifliga böjelse, som förenar oss med en trogen vän, ett barn eller en dygdig maka. Lehnberg Pred. 1: 294 (c. 1800). Jag antager, att .. (konungens) böjelse för fröken Brahe varit allvarsam och uppriktig. Topelius Vint. II. 1: 246 (1879, 1881). — jfr KÄRLEKS-BÖJELSE.
Spoiler title
Spoiler content