CHARIVARI ʃar1ivari4, äfv. ʃa1r-, l. ʃar3i~ var2i, äfv. 1040 l. 40 40, äfv. ʃa3ri~va2ri l. 1040 l. 40 40, äfv. ʃar1iva4ri (scharivari´ell(er) schárivári Dalin; i vers — ∪ ∪ — Polyfem), n.
Etymologi
[jfr t. o. eng. charivari, af fr. charivari, hvars härledning är obekant (jfr Körting Lat.-rom. Wb. (1901)). Ordet uppträder tidigast på 1400-talet o. betecknar då ”kattmusik”, som (enl. en sed som varit utbredd i Frankrike, England m. fl. länder) utföres utanför bröllopshus, där en änka gifter om sig]
(numera föga br.) oväsen som åstadkommes af större l. mindre (folk)hop gm skrän osv., ofta ss. demonstrativt uttryck för ovilja mot ngn l. ngt, kattmusik; oljud. Polyfem I. 11: 3 (1810; i fråga om ”mägtigt krackande kråkor”). Vi började om (med duetten för fiol o. piano), vi togo igen, hon blef otålig, jag blef otålig, och vi slutade med ett fullkomligt ”charivari.” Bremer Grann. 1: 172 (1837). Anställa ett charivari för någon. Blifva uppvaktad med ett charivari. Dalin (1850). Förmodligen (bestod studenternas demonstration) i ett litet charivari .. på aftonen, först för prosten och sedan troligen för biskop Faxe. Ahnfelt Stud.-m. 2: 272 (1857). Lundell (1893).
