CHOCKERA ʃoke4ra, stundom ʃå-, i Sveal. äfv. -e3ra2, v. -ade.
Etymologi
[jfr t. choquieren, af fr. choquer, stöta, misshaga, af choc (se CHOCK); jfr äfv. eng. shock, v.]
misshaga, stöta, uppröra (ngn); väcka anstöt hos (ngn) (ofta med bibet. af häpnad); jfr föreg. När jag får gäster till mig, låter jag dem själfva rangera sig för att icke choquera dem. Hist. tidskr. 1896, s. 126 (cit. fr. 1672). Sahlstedt (1769). Det choquerar mej fasligt. Altén Belägr. 68 (1816). Till och med amerikanarna blifva chockerade öfver denna (berlinarnas) klädsel (vid teaterbesök). Henriksson Tyskl. 321 (1901). Den uppsluppna munterhet, som härskade i de flesta af dessa (dvs. W. v. Brauns dikter), frågade föga efter om de hoppade öfver anständighetens gränser, och många voro de, som blefvo chockerade, men vida flere jublade. Sylwan Sv. litt. 322 (1903).
