CYANID sy1ani4d, r.; best. -en; pl. -er.
Etymologi
[jfr t. cyanid, eng. o. fr. cyanide, bildade af cyan- (se CYAN, sbst.2) medelst den i kemiska ämnesnamn vanliga afl.-ändelsen -id(e) (-id)]
kem. i fråga om metaller som bilda bl. en cyanförening: benämning på denna förening; i fråga om metaller som bilda mer än en cyanförening: benämning på den förening i hvilken cyan ingår med det högre antalet atomer; förr användt bl. i den senare bem.; jfr CYAN-METALL o. CYANUR. Wiemer Reg. t. Berzelius årsber. 35 (1850). Alla olösliga cyanmetaller, utom cyanbly, lösas af alkali-metallernas cyanider. NF 3: 695 (1879). Rosenberg Oorg. kemi 334 (1888). — jfr ALKALI-, DUBBEL-, GULD-, JÄRN-, KVICKSILFVER-, METALL-CYANID m. fl.
Ssgr: CYANID-LAKNING103~20. metall. benämning på en viss metod för utvinnande af guld ur en malm. Guldets utvinnande genom kemisk lösning kan ske genom klorering, cyanidlakning eller syreskedning. 2 Uppf. b. 5: 443 (1902). —
