[liksom eng. cyanite af t. cyanit, bildadt medelst den i mineralogiska ämnesnamn vanliga afl.-ändelsen -it (-it) af gr. κύανος, adj., i nylat. motsvaradt af ett cyanus (jfr CYAN, sbst.1). Namnet gafs år 1789 åt ifrågavarande mineral af den tyske mineralogen Werner på grund af den vackra blå färg som vissa varieteter visa. Se A. Sjögren Min. 139 (1865, 1874), o. Dana A system of mineralogy 375(1883)]
miner. hufvudsakligen af kiselsyra o. lerjord bestående mineral som stundom för sin vackra blå färgs skull slipas till ringstenar o. d.; stycke af detta mineral; jfr DISTEN.Berzelius Blåsr. 200(1820). Ljusblå cyaniten se'n / spelte (i jättesalens vägg) med oskyldigt sken. Tegnér 1: 214(c. 1825). De vackraste cyaniterna förekomma vid S:t Gotthard. NF(1879). Cyanit eller disthen är ett vackert, ofta himmelsblått lerjordsmineral, som .. finnes mest ymnigt vid det egendomliga Horrsjöberget i Värmland, der det bildar ett helt lager af några meters bredd. Svenonius Stenr. 116(1888).
