DAGGA dag3a2 (da`gga Weste), v.2 -ade. vbalsbst. -ANDE, (mindre br.) -NING.
gifva (ngn) dagg; aga (ngn) med dagg. Vid .. (skeppets stormast) daggas jungmän. J. Wallenberg 148 (1771). Dalin (1850). (Folket) hade förvandlat hans dom från dödsstraff till daggning! SvT 1852, nr 196, s. 3. En hel liten litania om, hur en sjökapten i Sundsvalls hamn daggat en kocksmat. Janson Gastar 64 (1902). — särsk. (†) låta (ngn) springa gatlopp mellan två rader af matroser, som slå (honom) med daggar. Möller (1790).
Särskild förbindelse:
DAGGA PÅ10 4. (föga br.) piska på (ngn) med dagg. Lundell (1893).
