a) (numera mindre br.) opers.: det faller dagg, dagg faller. Rorat thet daggar. Var. rer. 5(1538). Thet daggar. Lex. Linc.(1640; under irroro). Weste(1807; anmärkt ss. sämre än: daggen faller). Det daggar starkt. Dalin(1850). Wenström(1891).
b) (föga br.) med annat subj. än det opers. det: (ut)fälla dagg, falla ss. dagg. — särsk. oeg. o. bildl. Himlen låte Nådens Dagg, / .. Uppå .. (brudparet) dagga! Lyckönskan t. Carl Reftelius (1736). Cavallin Lat. lex. 2: 601(1873; under roro).
2) (föga br.) tr.: bestänka med dagg, daggstänka; fukta l. genomdränka med dagg. Natten far föruth med den hwijta rijmuta Hästen (dvs. Rimfaxe), hwilken daggar Jorden med fraggan som kommer af Betzletz tuggande. Rudbeck Atl. 1: 198(1679; isl. han daugvir Jorþina med meldropum sinum); jfr Dalin Hist. 1: 158(1747). Schenberg 646(1739). Den svala aftonen daggade / mangons blomröda trän! Agrell Solitudo 38(1905). — särsk. (†) i p. pf. ss. adj.: daggig, daggbestänkt. Roratus .. Daggat, wååt aff dagg. Lex. Linc.(1640).
II. (föga br.) motsv. DAGG, sbst.1 2, intr., om fönsterruta o. d.: betäckas med imma, imma sig. Fönsterrutorna dagga.
