DAGSVERKARE dak3s~vær2kare, stundom da3gs~, l. ~vär2kare, äfv. (i sht i västra o. södra Sv.) 4~100 (da`gsverkare Weste), m.; best. -en, äfv. -n; pl. =.
Etymologi
[afl. af DAGSVERKE; jfr t. tagwerker, eng. dayworker]
karl som går på dagsverke; daglönare, dagakarl; jfr DAGSVERKS-HJON, -KARL. Bidr. t. Åbo stads hist. I. 4: 60 (1629). Omkostningen till en hel skogs plantering är ingen för den, som slipper lega dagsvärkare. Cederhielm Præs. i VetA 1740, s. 15. Dagsverkarns timme flyr, dagdrifvarn släpar lifvet. Leopold 2: 157 (1794, 1815). 2 drängar, .. utom extra dagsverkare. J. V. von Heland (1815) hos Dahlgren Ransäter 27. Hvarvid (dvs. gm örfilarna) Herrns vrede väl måste uppväckas, om den också sof hårdare än en dagsverkare. Stiernstolpe DQ 3: 149 (1818). En tjenare för hela året kostar husbonden mindre än en dagsverkare, som ett helt år för hvarje dag erhåller dagspenning. Agardh Bl. skr. 2: 210 (1846). SDS 1900, nr 9, s. 2. — oeg. om person som mekaniskt o. utan intresse utför ett (mödosamt) arbete; jfr DAGLÖNARE b. Litterata dagsverkare. L. Hammarsköld i Bref rör. N. skol. hist. 241 (1811). Vilkoret för att blifva icke en dagsverkare, utan en verklig lärare. Rundgren Minnen 3: 167 (1885, 1889). jfr TIDNINGS-DAGSVERKARE.
Ssgr: DAGSVERKAR-310~ l. 300~ l. DAGSVERKARE-3100~ l. 3000~-FOLK~2. jfr DAGSVERKS-FOLK. Dagsverkarefolk, som får slita för födan. Wirsén Vint. 265 (1890). —
