DALKAR dal3kar2, r. l. m.; best. -en, äfv. -n; äfv. DALKARE dal3kare2, r. l. m.; best. -en, äfv. -n; pl. = ((†) -ar Rinman 2: 191(1789; men 1: 412 m. fl. ställen: slaggdalkare)).
Etymologi
[ordets bildning är ej klar, dock bör det säkerligen föras tillsammans med DALK, sbst.2, se i sht d. o. 1; möjl. är dalkar eg. en ss. singulart ämnesnamn fattad pl. af DALK, sbst.2, hvilken sedan ombildats till dalkare]
(mindre br.) bergv. slaggklimp, som uti s. k. suluugnar sätter sig i stället l. härden, hårdkuse; äfv. om sörjan hvari sådana klimpar finnas; jfr SLAGG-DALKARE. Rothof Hush. Reg.(1762). Rinman(1788). Förhärdsnas, som äfven får heta Dalkarar, består af skärstensblandade klumpar och järnfärskor, som upbrytas utur för härden. Dens. 2: 191(1789). N. G. Sefström i Jernk. ann. 1823, s. 74.
