(numera föga br.) vbalsbst. till DARRA, v.1;ofta konkretare; jfr DARRANDE, sbst.1 o. DARRNING, sbst.1 (En häftig) kärlek är misstankfull, har ögon på alla sidor och lyssnar vid darran af de minsta löf. Dalin Vitt. II. 6: 30(1736). För hans (dvs. hästens) bång och språng man jordens darran hör. Därs. 104(1740). Möller(1745, 1755). Lind(1749). — särsk. motsv. DARRA, v.1 5:fruktan, bäfvan, förskräckelse. Fructan och darran är kommen offuer mich. Psalt. 55: 6(öfv. 1536; Bib. 1541: bäffuande; öfv. 1904: bäfvan). N. pressen 1900(enl. R. G:son Berg i Språk o. stil 1903, s. 127).
