publicerad: 1908
DASA da3sa2 (da`sa Weste), v. -ade. vbalsbst. -ANDE, -ERI (anträffadt bl. i bet. 3); -ARE (: horedasare).
Ordformer
(dassa Tegnér Sv. bild. 92 (efter handl. fr. 1640; se 1 a α slutet))
Etymologi
[jfr sv. dial. dasa, gå o. drifva, ä. d. dase, d. dial. dase, slöa, dasse, skämta, nojsa (med en flicka), nor. dasa, försmäkta, uppgifvas af trötthet (äfv. dæsa, se DÄST), isl. dasaz, uppgifvas af trötthet osv. Ordet är sannol. besläktadt med DUSA o. DÅSA; jfr Falk o. Torp Etym. ordb. (under daase II)]
1) [jfr motsv. anv. i sv. dial., ä. dan. o. dan. dial.] lata sig, slöa, dåsa; drifva omkring.
a) (numera bl. hvard. o. i bygdemålsfärgadt språk) lata sig, ligga och dra sig (i sht i l. på sängen), masa (sig), moja sig (äfv. i solen l. framför en brasa; jfr 2); slöa (i sht efter öfverståndet tröttande arbete), dåsa.
α) intr. Stat up, o. sköna Sool! .. / .. Jag haar noog länge dasat / Och i then långa Natt för swåra Drömar fasat. Spegel Guds verk 185 (1685). Schenberg (1739). Ihre Gl. (1769). Lyttkens o. Wulff Utt. (1889). — särsk. [jfr motsv. anv. i sv. dial. o. ä. d.] i förb. ligga och dasa (jfr β slutet o. 3 slutet). (Den unge grefven) är intet van .. vid sådana svåra resor, som han nu gör; han vill gärna ligga och dassa i sängen om morgnarna. Tegnér Sv. bild. 92 (efter handl. fr. 1640). Weste (1807). Öhrlander o. Leffler (1852).
β) refl. Sen de små Bladlössen .. som dasa sig under bladets skugga. Linné Præs. i VetA 1739, s. 17. Hon (dvs. en viss apa) tycker ej om, at sitta i brännande Solen, hvarföre hon om sommaren midt på dagen altid dasar sig i skuggan. Dens. i VetAH 15: 214 (1754). Kindblad (1868). Dasa sig i solen. Dalin (1868). Lundell (1893; angifvet ss. folkmål). — särsk. i förb. ligga och dasa sig (jfr 1 a α slutet o. 3 slutet). The liggia och dasa sigh på sängen. Schroderus Albertinus 2: 102 (1638). Dalin (1850).
b) (†) i förb. gå och dasa, gå o. drifva. Drefnöt, en dromer (dvs. en lurk), som går och dasar. Serenius (1734; under truant).
2) (föga br.) om solen: gassa, badda, basa, masa, steka (på). Solen dasar. Ahlman (1874). Lundell (1893; angifvet ss. folkmål samt anträffadt hos finländska o. sydsv. förf.).
3) [jfr motsv. anv. i sv. dial.] (numera knappast br.) i sht om man: lefva otuktigt; särsk. i förb. dasa med ngn, hafva (olofligt) könsumgänge med ngn; jfr DASKA 5. Lex. Linc. (1640; under concubitus). Han och hon, haffwa så lenge legat i sit himliga och ogudachtiga daseri. Växiö domk. akt. 1669, nr 167. Rådmannens Hillingens drängh haf- (ve)r dasat med henne. Därs. 1693, nr 895. På en allmän väg med allmän qvinno dasa. Kolmodin Qv.-sp. 1: 133 (1732). Ihre Gl. (1769). Dasa .. med et quinnfolk; .. med karlar. Weste (1807). Meurman (1846). — särsk. i förb. ligga och dasa med ngn (jfr 1 a α slutet o. β slutet). Är thet icke ther (fel för then ther?) drängen som the säga ligger och dasar medh the Pigorna. Växiö domk. akt. 1680, nr 330. Rääf Ydre 3: 227 (i handl. fr. 1683).
Anm. En direkt efterbildning efter isl. föreligger i följ. ex. Jag ser en hoper männ vara här vid land komna, och äro de nog dasade. Björner Fridth. 23 (1737; isl. dasaþir, dvs. trötta).
Särskild förbindelse:
SAOB
Spoiler title
Spoiler content