DASKIG das3kig2, adj. -are; adv. -T.
Etymologi
[afl. af DASK (i bet. 3) l. DASKA (jfr d. o. 3); jfr sv. dial. daski(g), smutsig, grumlig (Kalmar län; Rietz), ruskig, sluskig (Finl.; Vendell Nyl. allmogem.), dasketer, oren, snuskig (Västerg.; Vg. fornm. tidskr. I. 3: 49), samt nor. dasken, fuktig; jfr Tamm under daska]
1) sjaskig, urvattnad, urlakad, urblekt. Bordduken, af nött och daskig blå sammet med guldgaloner. Scholander 2: 301 (1880). Åt båda sidorna såg hon två rader af hus, höga, daskigt färgade, enformiga. Geijerstam S. allmogeber. 1: 237 (1884, 1898). Rococons .. utvattnade, daskiga färgskala. Karlin Sk. textil konstsl. 1 (1886). — (hvard.) om person: glåmig, ”urlakad”. Vi voro något daskiga, isynnerhet Agnes. Dahlgren 2 Ransäter 154 (cit. fr. 1842; om två unga damer morgonen efter en bal). — jfr GRÅ-DASKIG.
SAOB
