DEBATTÖR deb1atö4r l. de1-, l. -œr, m.||ig.; best. -en, äfv. -n; pl. -er.
Etymologi
[då motsv. ord, ehuru uppvisadt i ä. fr., ej synes fortlefva i modern fr., föreligger måhända här en själfständig bildning i sv. efter mönstret af sådana ordpar som ARRANGÖR : ARRANGERA; jfr äfv. eng. debater]
person som debatterar l. är skicklig i debatterande; vanl. till DEBATTERA I 1. Schulthess (1885). Hans (dvs. F. F. Carlsons) sakkännedom, hans förmåga att se sakerna från alla sidor, hans fyndighet att förmedla olika meningar .. allt detta gjorde honom till en debattör af första ordningen. Rundgren i 3 SAH 2: 99 (1887). Jöns Rundbäck är nu som förr en väldig debattör. Wieselgren Bild. 182 (1889). Den skarpe dialektikern och slagfärdige debattören. Bildt i 3 SAH 16: 312 (1902).
Ssg: DEBATTÖR-EGENSKAP103~002 l. ~200. i sht i pl. Framstående debattöregenskaper. J. Vising i 4 GbgsVSH V—VI. 3: 48 (1901, 1903).
