DEBAUCHERAD deb1åʃe4rad l. de1-, l. -oʃ-, i Sveal. äfv. -e3rad2, p. adj.
Etymologi
[jfr eng. debauched, efter fr. débauché, eg. p. pf. af débaucher (se DEBAUCHERA)]
(inom kretsar med fr. bildning, föga br.) utsväfvande, som hängifver sig åt omåttlighet (i mat l. dryck), åt liderlighet; förstörd af utsväfningar, utlefvad, utrumlad. Dessa debaucherade kosmopoliter, som bilda figurerna i Juvenalis' tendensmålningar. Schück Världslitt. hist. 1: 549 (1900).
