DEBOUCHÉ deb1ɯʃe4 l. de1-, l. -u- (oftast uttaladt med franskt ou), r.; best. -en l. -n; pl. -er.
Etymologi
[liksom t. debouché, eng. débouché af fr. débouché, i ä. tid skrifvet déboucher, substantiverad inf. af déboucher (se DEBOUCHERA, v.2)]
1) mynning, öppning (hvarigenom ngn l. ngt kan passera l. komma ut).
a) [jfr motsv. anv. i t., eng. o. fr.] (numera mindre br.) mil. mynning af ett pass l. annan trång passage; jfr DEBOUCHERA, v.2 Höpken 2: 492 (1758). Bergman Carnot 329 (1816). Stå försvararna .. bakom defilén, gäller det (för de anfallande) att vid debouchén söka utveckla så mycket trupper som möjligt. NF 3: 986 (1879).
b) (numera knappast br.) i allmännare anv. Från Djurgårdsslättens debouché i sydost (kan man) passera öfver den lilla bron till Beckholmen. Thomée Sv. 91 (1866).
2) [jfr motsv. anv. i t., eng. o. fr.] i sht handel. möjlighet till (stundom äfv. sätt för) afsättning af vara; äfv.: plats där vara lastas. Den utvidgade debouché för varor härifrån (dvs. från Göteborg), hvilken derigenom (dvs. gm en järnväg) skulle öppnas. SvT 1852, nr 16, s. 4. Smedman Kont. 7 (1874). Hellefors station .. debouché för de stora Helleforsverken. Ill. Sv. 1: 353 (1882).
Anm. För så vidt med den hos Andersson Frem. ord (1845, 1857), Ekbohrn Främ. ord (1868, 1878) o. G. Dalin (1871) angifna bet. ’medel, utväg' en allmännare bet. afses än den under 2 behandlade [jfr fr. chercher, trouver un débouché], torde den knappast hafva förekommit i sv.
