DEBOUCHERA deb1ɯʃe4ra l. de1-, l. -u-, i Sveal. äfv. -e3ra2 (oftast uttaladt med franskt ou), v.2 -ade. vbalsbst. -ANDE, -ING.
Ordformer
(debuchera Bergman Carnot 333 (1816; men s. 320 m. fl. ställen -bouch-))
Etymologi
[liksom t. debouchieren, eng. debouch af fr. déboucher, af dé- (lat. de, af, från, ur osv.) o. bouche, mun, mynning, af lat. bucca (jfr BUCKAL); jfr Hatzfeld o. Darmesteter Dict.]
(numera mindre br.) mil. om truppstyrka o. d.: marschera fram ur (mynningen af) ett pass l. från annat trångt l. instängdt område ut i öppnare terräng; stundom nästan liktydigt med: göra utfall; jfr DEBOUCHÉ 1 a.Törngren Artill. 2: 115(1795). Lättheten att från hvarje punkt (af fästningsverket) i ögonblicket kunna i massa debouchera mot fienden. Bergman Carnot 320(1816). (Insurgenterna hade) lemnat endast tvenne maskerade öppningar (i förhuggningen), genom hvilka deras lilla kavalleri kunde debouchera. Rydberg Ath. 393(1859; uppl. 1866, 1876: göra utfall). (Fienden) blefve nödsakad att debouchera ur den eländiga passterräng, som sträcker sig utefter gränsen. SD 1905, nr 241, s. 4.
