DECIMA de4sima, äfv. de3sima2 (dèsima Dalin), r. l. f.; best. -an; pl. -or; i bet. 1 stundom DECIM desi4m, r.; best. -en; pl. -er.
Etymologi
[af nylat. decima, eg. den tionde (sannol. urspr. med underförstående af chorda, sträng); se för öfr. DECIMAL]
mus.
1) [jfr motsv. anv. af t. decime, eng. decima samt af fr. dixième] benämning på den tionde tonen från en viss ton (o. inräknadt denna) i den diatoniska skalan; den ton som ligger en oktav öfver tersen l. en ters öfver oktaven; äfv. om intervallen mellan de båda nämnda tonerna. Decima är intet annat, än en Tertia. Londée Kellner 27 (1739). Envallsson Mus. lex. (1802). Decima .. Intervall, omfattande 10 diatoniska tonsteg. Höijer Musiklex. (1864). ”Moderns vuggesang”, der basens parallelgång i decimor med melodien gör sig bra. SD(L) 1897, nr 50, s. 2. Bergenson Musikl. 82 (1903).
2) [jfr motsv. anv. af t. decima] i vissa orglar: benämning på ett register inom hvilket hvarje ton frambringas gm att anslå den ton som ligger nio tonsteg lägre; jfr TERS. Til öppet Pipverk, räknas .. Decima af 3 1/5 och 1 3/5 f(ot). Hülphers Mus. 309 (1773). Lindberg Orgv. 65 (1850, 1861).
