DEIST deis4t (tvåstafvigt) (dei´st Weste), m.||ig.; best. -en; pl. -er.
Etymologi
[jfr t., eng. deist, fr. déiste, afl. af lat. deus, gud, medelst den i benämningar på anhängare af en viss lära vanliga afl.-änd. -ist(e), af gr. -ιστής, svarande mot -ism(us), -isme, af gr. -ισμός, ss. beteckning för själfva läran; jfr DEISM]
anhängare af deismen.
1) motsv. DEISM 1; förr ofta i den allmännare bet.: fritänkare, ateist. Han (dvs. en viss präst) är icke allena försedd med skiäl, at föra en vidskepelig, svagsint och nygirig på rätta vägen, utan ock en Esprit-fort, en Deist och Naturalist. Dalin Arg. 2: 243 (1734, 1754). Wijkman Undersökn. 1 (1778). (Voltaire) var .. Deist, och har sjelf sagt at han endast i Europa hade en million likar. SP 1779, s. 145. Her bör märkas att vi icke tage Ordet Deist i den trängre bemärkelsen, i hvilken det plär tagas af Theologer och Philosopher, för dem som blott neka Guds försyn, under det de medge Guds Varelse. Nej, vi förstå hermed alla dem, som hysa misstankar emot hela den uppenbarade Religionen, och antingen helt och hållet förkasta den H. Skrift, eller ock antaga den med helt annan uttydning. Clewberg Chr. gudalär. 89 (1807). De engelska deisterna, .. Herbert of Cherbury, Locke, Shaftesbury, Toland och Tindal. Nyblæus Forskn. I. 1: 106 (1873, 1879).
2) [jfr motsv. anv. i (ä.) t. o. ä. eng.] (föga br.) motsv. DEISM 2: teist. (Den tanken, att ett tänkande väsen är orsaken till världen, är) alla Deisters, huru långt de eljest i sin Gudalära ifrån hvarannan kunna vara åtskillda. Boëthius Nat. sed. 177 (1782).
SAOB
