SAOB
Svenska Akademiens ordbok
tryckår: 1908  
DEKLINERA dek1line4ra l. de1-, i Sveal. äfv. -e3ra2 (decline´ra Weste), v. -ade. vbalsbst. -ANDE, -ING (föga br.), DEKLINATION (se d. o.).
Etymologi
[jfr t. deklinieren, fr. décliner samt eng. decline, af lat. declinare, vika af, böja af (trans. o. intr.), af de, af, från, bort, o. clinare, böja (se KLINIK, KLINISK); se för öfr. nedan under III]
I. eg.: vika af, vika åt sidan, böja af.
1) [jfr motsv. anv. i ä. eng. o. lat.] (numera föga br.) intr.: böja (sig) bort l. ut (från en viss riktning l. linje l. punkt osv.); intaga l. hafva en (med afs. på läge l. riktning) afvikande ställning (i förh. till ngn l. ngt); i sht i fråga om afvikelse åt sidan (inom samma horisontalplan); jfr INKLINERA; förr äfv.: aflägsna sig (från ngt). Vertical Solwijsare som Declinera emot Öster och Wäster. Rålamb 4: 113 (1690). Om Muren eller Wäggen declinerade eller inclinerade så mycket, at Tråden (vid konstruerande af en solvisare) treffade, intet Wäggen. Därs. 119. — särsk.
a) bildl. med nedsättande bibet., om person. Hegel bedömes mycket ofta efter hans i åtskilliga riktningar deklinerande lärjungar. P. J. Böklin (1847) hos Adlersparre o. Leijonhufvud Bremer 2: 379.
b) [jfr motsv. anv. i t., ä. eng. o. fr.] astr. o. fys. oftast med adverbialbestämning.
α) astr. om himlakropp l. punkt på himlen, förr äfv. om storcirkel: vika af från (världs) ekvatorn; jfr DEKLINATION I a. På samma Dag (dvs. den 6 maj 1685) finnes i declinations Taflan at Pohlen (tryckfel för: Sohlen) är 16 gr. och 51 m. Norr om Linien (dvs. ekvatorn) declinerat. Rosenfeldt Nav. 13 (1693). Ena hälften af denna Circelen (dvs. zodiaken, djurkretsen) declinerar åt Nord så långt som Tropicus Cancri som vi kalla Sommar Stabraak. Rayalin Nav. 33 (1728). Declinera Nord åt. Därs. 34. Declinera Syder åt. Därs. Midsommarsvakorna .. tändas då solen åter börjar deklinera. Holmberg Nordb. 582 (1854).
β) fys. om magnetnålen l. kompassen: afvika, missvisa; jfr DEKLINATION I b; jfr äfv. VARIERA samt DEVIERA. (Man) skal .. finna at Magnet-Nålen här i Orterna omkring Stockholm .. altid declinerar emot Wäster. Elvius Qvadr. 13 (1697). Om Lilljan (som utmärker kompassnålens norra pol) declinerar eller varierar på Vest-Sidan der af (dvs. af rätta nordstrecket), (är) Variation .. vestlig, men om det declinerar Öster åt, (är) Variation .. ostlig. Rayalin Nav. 143 (1728; möjl. föreligger delvis opersonl. konstruktion). (Det har) ännu icke lyckats att genom en fortfarande ström från conductören på en el(ektrisk) machin få magnetnålen att declinera. Berzelius Kemi 2: IX (1822). NF (1879).
2) [jfr lat. in alteram partem nares declinantur] (†) i pass. med intr. bet., = 1. Ecliptica, hwilken .. är en rörlig Circel, och declineras af (dvs. från) Solens Centro een gång hwart Åhr. Rålamb 4: 2 (1690).
3) [jfr motsv. anv. i t., ä. eng., fr. o. lat.] (†) tr. med sakligt obj.: afböja; undanröja, röja ur vägen, afvända; äfv.: undvika. När jagh talte om Consistorio, svarade han migh icke ett ordh, uthan declinerade alle discurser här om. RP 6: 444 (1636). Vij, om vij vela, kunde declinera krijget. Därs. 8: 174 (1640). RARP 9: 348 (1664). Swedberg Schibb. 262 (1716). Söka utvägar at declinera detta nya anbud. G. J. Ehrensvärd Dagb. 2: 429 (1782).
4) [sannol. tillfälligt bildadt ss. motsats till INKLINERAD] (†) i p. pf. ss. adj.: obenägen (till ngt), ohågad (för ngt). Svarade .. at han mera är inclinerad därtill (dvs. att bli präst) än declinerad. Växiö domk. akt. 1737, nr 1 (efter handl. fr. 1735).
II. [jfr liknande anv. i eng. o. fr. samt lat. die jam in vesperum declinante] eg.: luta nedåt (till fall); sänka sig från en högre belägen punkt; sjunka; i sht i öfverförd anv.: aftaga, gå tillbaka, förfalla, komma l. vara på retur, försämras. När man stigit så högt som O. är det svårt att icke deklinera. Tegnér 6: 93 (1827). Pfeiffer (1837). NF (1879). Sedan har den (dvs. Strömparterren) som man vet betydligt deklinerat. Hvar 8 dag 8: 795 (1907). — särsk.
a) [jfr motsv. anv. i (ä.) t.] (numera mindre br.) om vara (l. varupris): sjunka, falla; i sht i förb. deklinera i pris. Hampolja har äfven deklinerat i pris och kan nu köpas till 2 rdr but. SvT 1852, nr 20, s. 3. Fliesberg Handb. f. köpm. 2: 206 (1900).
b) [jfr fr. (Marot) Quant en la France une dame decline, / Elle resigne aux jeunes le deduit] i fråga om utseende, skönhet, fägring, blomstring, lifskraft, intellektuella l. etiska förmögenheter osv., i sht med personl. subj. (särsk. om kvinna): falla af, ”tackla af”; jfr AFTAGA III (b α); om (hälso)tillstånd: försämras. Hon har (allt) deklinerat betydligt på sista tiden. Längre fram på 1840-talet hade mannen betydligt declinerat. Ahnfelt Stud.-m. 1: 178 (1857). Apoplektiforma anfall, efter hvilka den sjukes tillstånd alltid betydligt declinerar. Salomon Allm. paresis 12 (1861). Sundén (1885). Hoppe (1892). SvD(L) 1907, nr 300, s. 7.
III. [jfr motsv. anv. i t., eng. o. fr., af lat. declinare, som säkerligen fått denna bet. under påverkan af gr. κλίνειν. Om termens bet. hos Varro o. senare romerska grammatiker se under DEKLINATION III. Under humanismens tid tyckes declinare (o. declinatio i den rent verbala bet.) användas med afs. på verb äfv. af dem som för verbets böjningstyper uteslutande använda conjugatio, t. ex. Ramus Scholæ gram. 289, 317 (1559)] språkv. tr.: (i en viss häfdvunnen ordning) uppräkna de olika kasus- (o. genus)formerna hos (ett nomen l. pronomen); böja (ett nomen l. pronomen); i pass. ofta: böjas; ”gå” (efter den l. den deklinationen); jfr KONJUGERA. (Skolmästaren) skal ock, sedan samma vers mz få ord declarerat äro, lata them (dvs. djäknarna) någor ord ther vthi declinera och coniugera. L. Petri Kyrkoordn. Y 4 a (1571). O. Laurelius i KOF II. 1: 448 (1659). Einer, eine, eines .. Declineras såsom Adjectivum. Tiliander Gen. i ty. 87 (1670, 1691). Efter andra talarter blifva neutra, som slutas med sielflydningar, declinerade lika som de öfrige neutra. Hof Skrifs. 284 (1753). (Den gången,) då jag skulle hafva stut, för det jag inte kunde rätt declinera Puella. Björn Den besynn. 13 (1792). Det ordet declineras efter ... Weste (1807). Moberg Gram. 33 (1815). Nordvall Modersm. 25 (1863). Brate Sv. spr. 76 (1898). — särsk.
a) i numera obr. anv. Etymologia, som lärer hwarvthaff orden haffua sin vrsprung, och hwadh the egentligha i declinerande och conjugerande, och eliest märckia. Tiderus Gram. lat. 1 (1626). Articeln de (i franskan) tienar at declinera och böja de orden, som intet hafva nogon articel i nominativo. Bäckström Fr. spr. 10 (1729).
b) opersonl. i pass. i absolut anv. (I skolans andra klass) declinerades och conjugerades. Broocman Ty. underv. 1: 47 (1807).
Spoiler title
Spoiler content