DEKONFITYR dek1onfity4r l. de1-, l. -oŋ-, l. 01— (äfv. uttaladt på fr. sätt), r. (m. G. Dalin(1871)); best. -en, äfv. -n; pl. -er.
Etymologi
[liksom t. deconfiture, af fr. déconfiture, vbalsbst. till (ä.) fr. déconfire, tillfoga nederlag, försätta i sorglig belägenhet, af dé- (lat. dis, i tu, åtskils) o. confire, fullborda, sammansätta osv. (jfr KONFEKT, KONFITUR); jfr äfv. eng. discomfiture]
(fullständigt) nederlag, (stor) motgång; i sht [jfr motsv. anv. i eng.] nederlag (dock ej i eg. mening i fråga om strid o. d.) l. motgång, då man gjort sig säker om framgång; förödmjukelse; missräkning. Pfeiffer(1837). Wingård Minnen 1: 34(1846). Dessa dekonfiturer försötmades derigenom att han (dvs. en viss präst) .. njöt den utmärkelsen att föreslås till att profva för superintendentsbeställningen .. i Carlskrona. Cavallin Herdam. 2: 209(1855; ’om påminnelser' från förmäns sida). NF(1879). ”Arbetet” är .. den tidning, som (riksdagsmanna-)valet beredde den allra största dekonfityren. SD 1906, nr 330, s. 3. Uppfattningen, att den norska integritetstraktatens antagande utan Sveriges medverkan kan betraktas som en diplomatisk dekonfityr (för Sv.). SDS 1907, nr 332 B, s. 2.
