SAOL     SO     SAOB     Alla tre   läs på saob.se
SAOB
Svenska Akademiens ordbok
publicerad: 1909  
DEKURIA dekɯ4ria, äfv. 0302, r. l. f.; best. -an; pl. -or l. -er.
Ordformer
(dekurie (decurie) Held o. Corvin Verldsh. 1: 711 (1846), NF 3: 982 (1879))
Etymologi
[jfr t. decurie, eng. decury, fr. décurie, af lat. decuria, som bildats till decem (se TIO)]
1) i fråga om antika, i sht romerska, förh.: afdelning l. förening l. korporation, eg. o. urspr. af tio personer, men äfv. användt om afdelningar som omfatta flere (l. färre) än tio. Hvar Manipulus (var delad) i 2 Centuriä, som vidare fördeltes i Decurier. Eberhardt Allm. hist. 2: 381 (1768). Scribæ (dvs. skrifvarna) .. voro indelte i åtskilliga decurier. Lindfors Rom. antiqv. 146 (1814, 1830). Augustus tillade den fjerde dekurian (af domare). Callerholm Adam Antiqv. 1: 306 (1843). Melin (1845; under δεκανία; om rote i falangen). Centerwall Rom. fornk. 210 (1883). Han kunde hafva blifvit upptagen i alla dekurierna i Rom; men han afstod. H. Andersson i Världslitt. i urval 1: 539 (1902). — särsk.
a) underafdelning af rytteri inom den romerska legionen. Eberhardt Allm. hist. 2: 380 (1768; se under DEKURION 1). NF 3: 982 (1879).
b) om underafdelning af en kuria. Bergklint M. sam. 2: 266 (1775, 1792). Hvarje tribus delades i 10 Curier, hvilkas anförare hette Curioner, och hvarje curia åter i 10 Decurier, hvilkas föreståndare kallades Decurioner. Held o. Corvin Verldsh. 1: 119 (1846). NF 3: 982 (1879).
2) (föga br.) i allmännare anv.: tiotal (af ngt). Af Langii colloquiis latinis äro fem decurier uttydde. Växiö domk. akt. 1760, nr 307. Melin (1845; under δεκάς).
Ssg: (1 a) DEKURIE-VIS0300~2, adv. När de (utskrifna soldaterna) samlades för att indelas i decurier och centurier, förbundo de sig frivilligt sins emellan genom ed, rytteriet decurievis och fotfolket centurievis, att icke till flykt eller af fruktan bortgå. Kolmodin Liv. 4: 162 (1843).
Spoiler title
Spoiler content