DEKRETIST dek1retis4t l. de1-, m.; best. -en; pl. -er.
Etymologi
[jfr t. dekretist, eng. decretist, fr. décrétiste, af mlat. decretista, afl. till decretum (se DEKRET)]
teol. lärare i o. tolkare af den kanoniska rätten (liksom LEGIST användes om lärare i romersk rätt); särsk. om medeltida rättslärd som i de påfliga dekreterna såg grundvalen (äfv.) för alla statsrättsliga förhållanden. Reuterdahl Sv. kyrk. hist. II. 1: 277 (1843). NF (1879).
