DELIS deli4s, r.; best. -en; pl. (numera mindre br.) -er.
Etymologi
[liksom t. delice, af fr. délice, m., af lat. delicium, n., l. (jfr särsk. ex. från Dalin nedan under a) af fr. délices, af lat. deliciæ. De lat. orden äro sannol. eg. substantiveringar af ett icke anträffadt adj. delicius, af samma stam som delicere, locka bort, förleda, af de, af, från, o. lacere, locka. — jfr DELICIÖS]
(numera bl. i ngt konstladt elegant l. pretiöst spr.).
a) (mindre br.) abstr.: njutning, (väl)lust, utsökt nöje. Det är en delis att höra henne sjunga. — i numera knappast br. förb. Min flaska vet ej af capricer, / Hon är sig lik och ger delicer. Dalin Vitt. 4: 327 (c. 1745).
b) (mindre br., jfr dock slutet) mer l. mindre konkret, om ngt som bereder njutning; i förening med personl. gen. l. poss. pron. stundom: favoritnöje. Linnés sällskap var alla tider min delice. Nyrén Charakt. 126 (1780). Jag väntade .. verser; glöm ingalunda att traktera mig med den delisen. L. U. Runeberg (1824) hos Strömborg Runeberg 3: 272; jfr nedan. — särsk. (fullt br.) om sådant som bereder njutning för smaksinnet: läckerhet, läckerbit; med personl. gen. l. poss. pron. stundom: favoriträtt (favoritmat l. favoritdryck); jfr DELIKAT, sbst. 2 o. DELIKATESS 1 b. Brännwin war bland dess (dvs. en viss kyrkoherdes) delicier. Cavallin Herdam. 3: 435 (cit. fr. c. 1700). (Krabbtaskan hålles) af de förnämare .. för en delice, under den tid, hon duger at äta. P. Kalm i VetAH 1748, s. 193. SP 1779, s. 961. Tungor, af vissa djur, är en delis. Synnerberg (1815). Kärnfärskt smör, det är min délice. Sturzen-Becker 2: 122 (1841, 1861). Nyblom Minnen 1: 51 (1904).
