SAOB
Svenska Akademiens ordbok
tryckår: 1909  
DELIRERA del1ire4ra l. de1-, i Sveal. äfv. -e3ra2, v. -ade. vbalsbst. -ANDE; jfr DELIRIUM, DELIRANT.
Etymologi
[jfr t. delirieren, ä. eng. delire (bl. oeg.), fr. délirer, af lat. delirare, vika af från (den rätta) fåran, vara vansinnig, yra, af de, af, från, bort, o. lira, fåra, l. afl. till delirus (se under DELIRIUM). — jfr DILLA]
(nästan bl. med.) yra, vara oredig (i sht ss. yttring af det under DELIRIUM 1 nämnda sjukdomstillståndet), tala oredigt, hafva delirium. Swedberg Schibb. 263 (1716). Andersson Frem. ord (1845, 1857). Efter några inspirationer (af kloroform) börjar patienten delirera; han talar osammanhängande, skrattar mycket och stretar emot, då man vill fasthålla honom. S. Stenberg i Hygiea 1851, s. 289. Den (tyfus-)sjuke delirera stundom utan afbrott dygnet om. Huss Typhus 152 (1855). NF (1879). (Den ifrågavarande) Patienten delirerar ånyo, men lugnt, talar osammanhängande (osv.). Levin Bubonpesten 115 (1900).
Spoiler title