DEMONISM dem1ånis4m l. de1-, äfv. -ω- l. -o-, r. (m. G. Dalin(1871)); best. -en.
Etymologi
[jfr t. dämonismus, eng. demonism samt gr. δαιμονισμός, förhållandet att vara besatt af en ond ande (Origenes), afl. af δαίμων (resp. af motsv. ord i moderna spr.; se DEMON), delvis väl i anslutning till det under DEMONISERAanförda verbet]
1) [jfr likartad anv. i gr. (se ofvan)] (†) egenskap(en) l. förhållande(t) att vara uppfylld l. inspirerad af en demon (se d. o. 1). Sådant (dvs. inspirationen) kommer ej af sig sjelft. Det kommer af demonisme; och .. denne demonen finnes i alla himlar — i vallhalla och i Olympen. Unge Rappe 57(1835).
2) [jfr motsv. anv. i t. o. eng.] (mindre br.) tro på (tillvaron af) demoner (se d. o. 1 o. 2) l. andar, demontro; äfv.: böjelse för, likhet l. släktskap med det demoniska. G. Dalin(1871). Pember Jordens första tidsåldrar 265(1898). Lermontovs panteistiska demonism. Jensen Tsardömet 188(1905).
