SAOB
Svenska Akademiens ordbok
publicerad: 1910  
DEMORALISATION dem1oralis1atʃω4n l. de1-, l. -å- l. -ω-, l. -aʃ-, äfv. 101004, äfv. -a1l-, äfv. 010— (- - - - -tschón Dalin), r. (f. Dalin (1850)), best. -en.
Etymologi
[jfr t. demoralisation, eng. demoralization, fr. démoralisation, vbalsbst. till det under DEMORALISERA omnämnda verbet]
vbalsbst. till DEMORALISERA; oftast mer l. mindre konkret. — särsk.
1) till DEMORALISERA 1; ss. mera konkret: sedefördärf; jfr DEPRAVATION. Pfeiffer (1837). Denna hastiga demoralisation i allmänna tänkesättet. Skogman Bank II. 1: 47 (1846). Dalin (1850). Demoralisationen är oerhörd (hos de vilda människoraserna). Samtiden 1871, s. 392. P. A. Gödecke i Nord. tidskr. 1883, s. 615.
2) till DEMORALISERA 2: brist på l. nedsättning i manstukt l. disciplin; tillstånd då handlingskraften l. själftilliten o. själfbehärskningen äro uppgifna, modlöshet, modfälldhet. Det heter .. att ett parti .. arbetat på arméens demoralisation. AB 1831, nr 229, s. 1. Dalin (1850). Demoralisationen hos trupperna var allmän. M. Höjer i Ill. Sv. hist. 4: 575 (1881).
Ssg: DEMORALISATIONS-FARA100103~, äfv. 101003~ l. 010103~20. SD(L) 1908, nr 145, s. 5.
Spoiler title
Spoiler content