DENTITION dän1titʃω4n, l. -iʃ-, r.; best. -en; pl. -er.
Etymologi
[jfr t., eng. o. fr. dentition, af lat. dentitio, vbalsbst. till dentire, få tänder, afl. af dens, gen. dentis (se TAND)]
med.
1) tändernas (successiva) frambrytande; i sht om tandsprickningen (jfr slutet); jfr TANDNING; äfv.: tid(en) för tändernas frambrytande; jfr DENTITIONS-TID; äfv. om hela tandutvecklingen. Svår, förr äfv. dålig dentition. Skörbjugg, Maskar, svår Dentition, Tandplågor, m. m. veta de (dvs. indianerna) icke utaf. A. Afzelius i Litt.-tidn. 1795, s. 199. [jfr eng. difficult dentition, nylat. dentitio difficilis]. Dålig dentition. Hvasser Sm. skr. 1: 181 (1839). Dentitionen räcker vanligen från 7:de månaden efter födseln till 2:dra årets slut. Fougelberg Tänd. vård 28 (1849). Ljunggren Käksv. 78 (1894). F. Samuel i Nord. tandläkaretidskr. 1904, s. 42. 2 NF (1906). — särsk. [jfr t. die erste, zweite dentition, eng. the first, second dentition, fr. la première, seconde dentition] i förb. den första dentitionen, tandsprickningen, den andra dentitionen, tandömsningen l. tandväxlingen. AHB 57: 5 (1871). S. Ribbing Barns fostr. 5 (1892). Sjukdomar .. under första och andra dentitionen .. utöfva ett väsentligt inflytande på tändernas struktur. Lenhardtson Tandläkek. 36 (1897).
Ssgr (i allm. till 1): DENTITIONS-ANOMALI103~1002 l. ~0102. äfv. konkretare: fall af abnorm dentition. Sjöberg Fört. ö. sv. tandläkaresällsk. saml. 9 (1889). —
-DIARRÉ~002. —
-SJUKDOM~02 l. ~20. —
