DENUNCIATION de1nunsiatʃω4n, äfv. den1-, l. -aʃ-, äfv. 01004, l. DENUNTIATION -tsi-, r.; best. -en; pl. -er.
Etymologi
[jfr t. denunziation, eng. denunciation, fr. denonciation, af lat. denuntiatio, vbalsbst. till denuntiare (se DENUNCIERA)]
a) [jfr motsv. anv. i t., eng., fr. o. lat.] (numera mindre br.) motsv. DENUNCIERA 1: angifvelse; vanl. med föraktlig bibetydelse; stundom: stämplande (af ngn ss. ngt) inför allmänheten; nästan bl. jur. l. i fråga om utl. förh. I sin skrift .., en denonciation af den föregifna Mailleboiska complotten. B. Höijer i Litt. tidn. 1797, s. 313. NF 1: 1069 (1879). Sedan medlet af april månad har generalguvernören (i Finland) regelbundet fått mottaga denunciationer, i hvilka än den ena, än den andra .. blifvit nämd såsom agitator. AB 1899, nr 171, s. 3.
b) [jfr lat. litis denuntiatio] jur. den procedur, då en person, som blifvit af annan till domstol stämd, låter instämma l. om rättegången underrätta tredje person, i ändamål att antingen af denne erhålla biträde till sin rätts värjande l. att emot honom hafva talan öppen om ersättning för hvad som gm rättegången kan förloras. Konv.-lex. (1858). Broomé Civilpr. 148 (1882). Anm. Oftare än det enkla denunciation begagnas i juridiskt spr. ssgn litisdenunciation.
c) (†) till DENUNCIERA 2: tillkännagifvande. (Den holländske) Admiralen (har), uthan att gifwa någon denunciation aff hostilitet .., häfwit sigh .. uppå den Swänske i Sundet liggiande flottan medh moodh och macht. RARP 7: 144 (1660).
