DEPONENT dep1ωnän4t l. de1-, l. -å- l. -o-, m., i bet. 1 äfv. ig.; best. -en; pl. -er.
Etymologi
[jfr t. deponent; efter lat. deponens (gen. -entis), p. pr. af deponere (se DEPONERA)]
1) motsv. DEPONERA 1: person som gör (l. gjort) en deposition (se d. o. 1), särsk. person som deponerar (l. deponerat) penningar i bank o. d.; jfr DEPOSITOR 1 o. DEPOSITÖR. Biurman Brefst. 75 (1729, 1767). Åskådn. af de i afs. på Sv:s penningeställn. v. 1823 års riksd. tagne beslut 131 (1828). SFS 1832, s. 414. För medel, som i Banken å Depositionsräkning innestå ouppsagde, eger deponenten .. uppbära ränta hvar tredje månad. SDS 1894, nr 418, s. 3. Stadg. f. tjenstg. v. Sv:s riksb. hufvudk. 1907, s. 50.
2) (med afs. på ä. förh.) motsv. DEPONERA 3: studentaspirant som undergår deposition (se d. o. 2); jfr DEPONEND. Deponenten var .. utstyrd med horn, bockskägg, åsneöron och betar, med ett ord en mängd djuremblemer, hvilka under akten ”deponerades”, hvarefter han först ansågs vara ”liber studiosus”. Sundblad Sed. o. bruk 23 (1888). 2 NF 6: 162 (1906).
