DEPOSITARIE dep1ωsita4rie l. de1-, äfv. -å- l. -o-, äfv. depωs1- l. depω1- l. depos1-, äfv. (i sht i södra o. västra Sv.) —302, m.||ig., om juridisk person dock oftast r.; best. -en; pl. -er. Anm. I ä. tid förekommer ordet med lat. böjning, t. ex.: Depositarius (nom. sg.) Biurman Brefst. 74(1729, 1767), Flintberg Lagf. 6: 240(1807), Depositarii (gen. sg.) Biurman Brefst. 74(1729, 1767).
Etymologi
[liksom t. depositar(ius), eng. depositary, af lat. depositarius, till depositum (se DEPOSITUM); jfr DEPOSITÄR]
(i sht jur.) fysisk l. juridisk person som mottager l. mottagit ett depositum (se d. o. 1) l. en deposition (se d. o. 1); jfr DEPOSITÄR.Riksbanken, såsom depositarie för detta öfverskott (af exportens värde utöfver importens). Rydqvist Statsekon. betr. 154(1865). Rosenberg Bankv. 21(1878). I likhet med hvarje annan depositarie, bör kronan svara för skada genom vangömmo eller vållande. SD(L) 1898, nr 276, s. 3. De regler beträffande förmyndares och depositaries vårdnadsskyldighet, som vid tillkomsten af 1734 års lag utgjorde gällande rätt. C. G. E. Björling i 2 NJA 1900, 5: 11.— i utvidgad o. bildl. anv. Egyptiske Prästerne voro tillika Depositarier af detta Folkets lärdom och Vetenskaper. Eberhardt Allm. hist. 1: 259(1766).
