DEPRECIATION depres1iatʃω4n l. -aʃ-, stundom 10004, r.; best. -en; pl. -er.
Etymologi
[jfr t. depretiation; af fr. dépréciation l. eng. depreciation, vbalsbst. till déprécier, resp. till depreciate (se under DEPRECIERA)]
ekon. i fråga om mynt: sjunkande l. försämring i värde, värdefall, värdeminskning, värdeförsämring; äfv.: egenskap(en) att hafva lägre värde än det nominella l. det prägeln angifver, vanvärde. Bancosedlarnes depreciation. H. N. Schwan (1822) hos Skogman Bank II. 2: 196. NF 12: 727 (1888). Depreciation .. värdeminskning, egentligen af mynt, t. ex. af silfvermynt i förhållande till guldmynt (eller tvärtom), eller af pappersmynt i förhållande till metallmynt. 2 NF (1906). — jfr VALUTA-DEPRECIATION.
Ssg: DEPRECIATIONS-SKALA01003~ l. 10003~20. (föga br.) Alla försök till uppgörande af en depreciationsskala för liqvider enskilta emellan, efter gällande kurs vid hvarje afhandlings ingående, skulle i verkställigheten åtföljas af oredor och orättvisor. Skogman Bank II. 2: 217 (1822). Därs. II. 1: 111 (1846).
