DEPREKATION dep1rekatʃω4n l. de1-, l. deprek1- l. depre1-, l. -aʃ-, r. l. f.; best. -en; pl. -er.
Etymologi
[jfr t. deprekation, eng. deprecation, fr. déprécation, af lat. deprecatio, vbalsbst. till deprecari (se DEPRECERA)]
(numera bl. ngn gg arkaistiskt) bön om tillgift l. afbön (med erkännande af begånget fel o. uttryckande af ånger däröfver); i sht om offentlig sådan. Äre dee gode Herrer medh een ödmjuk deprecation benögde, varder han den väll görandes. RP 6: 464(1636). Consist. acad. Abo. ä. prot. 3: 419(1670). Tegnér 5: 363(1824). För detta sitt beteende gjorde han deprecation i (dom-)kapitlet. Cavallin Herdam. 1: 221(1854). Därs. 3: 419(1856). Ficklex. ö. främ. ord(1903).
