[jfr t. desiderativ, eng. desiderative, af senlat. desiderativus, adj. till desiderare (jfr DESIDERATUM). Uttr. verba desiderativa är anträffadt tidigast hos Augustinus († 430)]
språkv. om ord, modusform, mening o. d.: som innebär l. innehåller l. uttrycker en önskan. (Svenska afledningsändelsen) -ra .. uttrycker ett upprepande eller begär och bildar derföre iterativa, faktitiva eller desiderativa verber, t. ex. stegra, mildra. Strömborg Sv. spr. 184(1852). Då subjektet till ett verbalthema önskar utförandet af den handling, som themat uttrycker, så kan ett desiderativt verb bildas. Kræmer Språkfr. 59(1858). Desiderativa meningar. Noreen Vårt spr. 5: 119(1904).
