[jfr t. despekt, eng. despect, af lat. despectus, sbst. till despicere, eg. se ned på, af de, ned, o. specere, se, skåda (jfr SPEKTAKELo. SPÅ); jfr ASPEKT,RESPEKT]
(numera knappast br.) ringaktning, sidvördnad, förakt; skymf, nesa, smälek, vanheder. Hvilked vore H. M:tt till all som störste despect och förklenring. A. Oxenstierna 1: 59(1612). Huruledes .. mine officerer nu (då växeln ej infriats) der motte liggia medh skam och despect. Oxenst. brefv. 9: 362(1629). (Rådman Hans Larsson) beswärar sig, at M. Larss hafuer giort honom stort despect, öcknemnat honom, etc. kallat honom och rådet Anthi-Christi. Consist. eccl. Abo. prot. 297(1659). Abrahamsson 162(1726). Domqval begick den, som, utan att begagna sig af remedia juris, privatim eller publice med Domstolens despect klagade öfver orätt. Nordström Samh. 2: 617(1840; efter handl. fr. 1615). G. Dalin(1871). Ekbohrn Främ. ord(1904).
