SAOB
Svenska Akademiens ordbok
tryckår: 1985  
SPÅ spå4, v. spår, spådde spod3e2, spått spot4, spådd spod4 ((†) sup. spåt Mat. 11: 13 (NT 1526), G1R 24: 469 (1554). p. pr. -ande Hamb. (1700: förespåande); -nde LPetri Sir. 46: 20 (1561: spååndes)). vbalsbst. -ENDE (Sylvius Curtius 42 (1682: förespående), Schultze Ordb. 4749 (c. 1755) osv.), -NING (†, PJGothus Psalt. P 1 b (1599: Förespååning), Linc. (1640; under augurato), Heinrich (1828)); -ARE (se avledn.).
Ordformer
(förr äv. spåå)
Etymologi
[fsv. spa; jfr fd. spaa, spa (d. spå), fvn. spá (nor. spå); i avljudsförh. till mlt. speien, fht. spēhōn (t. spähen) osv. (se SPEJA, v.2); eg.: se för sin inre syn. — Jfr -SPÅ, SPÅDOM, SPÅKA, v.]
1) med hjälp av (föregiven l. antagen) övernaturlig l. oförklarlig andlig kraft l. förmåga l. (föregivna) övernaturliga medel l. tecken förutsäga kommande (l. yppa andra fördolda) ting; dels utan obj., dels med direkt obj. (betecknande förutsägelsen) l. direkt o. indirekt obj. (betecknande föremålet för förutsägelsen) l. med prep.-uttr. inlett med om (förr äv. ) o. svarande till direkt obj. l. inlett av över o. svarande till indirekt obj.; i sht förr äv. dels närmande sig l. övergående i bet.: förbanna l. hota, dels: profetera. Spå krig l. pest l. hemsökelser över jorden. Mat. 11: 13 (NT 1526). I skrymtare Isaias hafuer rett spåt, om idher seyandes, Thetta folkit nalkas mich medh sin mwn, och bedhrar mich medh sina läppar, men theres hierta är longt j frå mich. Därs. 15: 7 (Därs.; Därs. 1981: profeterade rätt). Han spåår migh intet gott, vthan alt ondt. 1Kon. 22: 8 (Bib. 1541). G1R 15: 585 (1543: ). Iagh sågh en dåra then wel war rotat, men strax spådde iagh hans hwse ondt. LPetri Job 5: 3 (1563; Luther: fluchet .. seinem hause, Vulg.: maledixi pulchritudini ejus; Bib. 1541: bannadhe .. hans huse; Bib. 1917: ropa ve över hans boning). (Ebba Leijonhufvud till Agneta Horn:) Dig är spåt, at du skal få en så ondh man, at han skal slå dig hwar dag (osv.). Horn Beskr. 69 (c. 1657). Tårar spå osz vti födslen / At wår wisa blifwer gråt. Kolmodin Dufv. 51 (1734). Är det min skuld at ödets nycker stälde mig vid foten af Solens Altare, at slagta dufvor, spå af djurens inälfvor, och tyda drömmar? Eurén Cora 93 (1794). Kajsa hade spått lik i deras rote. Wägner Sval. 197 (1929). Fridegård Offerrök 174 (1949). — jfr FÖRE-, FÖRUT-, TILL-SPÅ o. OLYCKS-, SANN-SPÅENDE. — särsk.
a) i fråga om att (särsk. mer l. mindre yrkesmässigt o. mot betalning) med hjälp av kortlek, kaffesump o. d. förutsäga ngns framtid; äv. med obj. betecknande den som är föremål för förutsägelsen. Spå (ngn) i kort l. kaffe l. sump, förutsäga osv. med hjälp av kort osv. Låta spå sig. Spå sant. Spå lycka l. olycka l. ett långt liv. Fruentimret, hwars proprium thet wara plägar at låta spå sig god lycka. Block Progn. Dedik. 4 (1708). Än i en afskild krets man hör den gamla quinnan / Åt Herden spå en brud, en fästman åt Herdinnan. JGOxenstierna Skörd. 87 (1773). Lysander Almqvist 155 (1878: spå i sump). Fru Lundberg spådde både i kaffe och i kort. Ahnfelt HofvLif 2: 106 (1880). Det fanns en .. kategori (bland tiggerskorna), som ville spå mig. Lagergren Minn. 4: 52 (1925). Han var kiromantiker, spådde i handens linjer. Holmberg OsannolVerkl. 55 (1968).
b) [eg. specialanv. av a] (†) i uttr. spå enom av hans planet, ställa ngns (astrologiska) horoskop. Lind (1749).
c) (†) i uttr. spå förut (jfr 2 e), medelst spådomskraft l. -förmåga förutsäga (ngt), spå. ÄSvBiogr. 1—6: 142 (c. 1722).
d) (†) ss. vbalsbst. -ning, äv. konkret, om spådom. Linc. (1640; under augurato). (De s. k. magribinernas erövring av Mekka) hvarpå Ottomannerne skola hafva en spåning eller prophetie. Eneman Resa 1: 226 (1712). Heinrich (1828).
2) i förbleknad l. oeg. anv. av 1: (av inre övertygelse l. med ledning av erfarenhet l. icke övernaturliga tecken o. d.) förutsäga l. sia om (ngt l. att osv.; äv. med indir. frågesats); äv. dels med indir. obj.: (av inre övertygelse osv.) förutsäga l. sia om att (ngn l. ngt) kommer att få l. röna (ngt) l. (att det kommer att gå l. bli så l. så) för (ngn l. ngt), dels utan obj.: (av inre övertygelse osv.) göra förutsägelser l. sia; i sht förr äv.: förutse l. i fråga om vad som skall hända ana (ngt); förr äv. utan innebörd av förutsägelse: gissa (ngt), äv.: gissa sig till o. säga (ngt). Spå sol l. regn l. oväder. Spå framgång. Spå i framtiden. Jag spådde ju att det skulle gå galet! Spå rätt l. orätt. Somlighe kinpwstadhe honom, och sadhe, Spå oss Christe, huilkin är then som tigh sloogh? Mat. 26: 68 (NT 1526). Vill ey Thalia tå (dvs. vid bröllopet) med brudskrift sig infinna, / Så veet iag, utan spåå (dvs. utan att behöva gissa, säkert), hon thet af afund gör. TRudeen Vitt. 224 (1689). Förrän du talt, han (dvs. din sanne vän) spådt och gjordt alt hvad din önskan var. Liljestråle Fid. 1487 (1797). Beau masque! jag spår ditt namn: Michel Beaumanoir. Almqvist God. 27 (1838). (År 1843) beskref Times mr Hensons patenterade flygande ångvagn .. Andra blad spådde snöplig ändalykt åt hela uppfinningen. Hellberg Samtida 1: 159 (1870). (Drottning Kristina, i fråga om några dunkla underrättelser:) Spå mig, hvad detta betyder. Topelius Planet. 2: 118 (1889). Han spår ondt om företaget. WoH (1904). Hvem kan på förhand spå hvad en ynglings tycke besluter? Wulff Petrarcab. 545 (1907). Hos dr Ekholm vid meteorologiska centralanstalten lärde jag att spå väder. TurÅ 1938, s. 260. Bergman i 3SAH LXI. 2: 230 (1950). — jfr FÖRE-SPÅ o. OLYCKS-, SANN-SPÅENDE. — särsk.
a) i ordspr.; i sådana uttr. som människan spår och Gud rår äv. närmande sig bet.: (söka) bestämma l. besluta l. åstadkomma l. åvägabringa. Menniskjan spår, men Gud rår. Lind (1749; under lencken). Det blir wäl bättre än boken spår. Rhodin Ordspr. 42 (1807). Menniskan spår och Gud rår, (dvs.) det beror af Gud, om menniskans beslut och förehafvanden skola lyckas eller ej. Dalin (1854). Man spår så länge, tills det äntligen slår in. Holm Ordspr. 310 (1964).
b) med refl. indir. obj.: (av inre övertygelse osv.) förutsäga l. sia om att han osv. kommer att få l. röna (ngt); äv. med mindre klar karaktär av obj. hos det refl. pron.: göra sig en förutsägelse om (ngt) l. den förutsägelsen (att osv.), äv. i överförd anv., om ngns levnadslycka. (Alexander den store) satte på sitt Hufwudh en sådan .. Kongelig Hatt som Darius i sin Tijdh burit hade, fruchtandes sigh icke heller för then Tydningen, at hans Lycka kunde spå sigh ett omkast, effter som han, såsom en Segerherre, antog the öfwerwundnes Klädedrächt. Sylvius Curtius 446 (1682). Nu kunde jag wel för vt se, och spå mig, at sådant werk (dvs. en psalmboksrevision) skulle warda vnderkastadt the afwundsiukas .. omilda omdömen, och allahanda widrigheter. Swedberg Lefw. 182 (1729). God årsväxt spådde de sig deraf, emedan ängarna detta år varit mycket blomsterrika. Kalm VgBah. 77 (1746). (Inlandsborna) spådde sig intet godt af konungens ankomst, och gömde sig uti skogarne. Holmberg Bohusl. 1: 72 (1842). Han .. spådde sig en god framtid i det främmande landet. Belfrage Väg. 20 (1918).
c) (numera mindre br.) med obj. med inf. l. med jämförbar satsförkortning; äv. utan obj., i uttr. spå göra ngt, tro l. antaga l. gissa att man kommer att göra ngt. Den sig i all sin tijd, olycklig sielfwer spådde / Han ock uppå sin tijd, olycklig ända nådde. Columbus BiblW H 2 b (1674). Jag spår till frukost äta / Liksom en rysker czar, / Ja, utan sorl och träta, / Karp, tungor, kaviar. Bellman SkrNS 1: 43 (c. 1770). Carl IX var själf ledsen vid världen och spådde sin tid snart vara ute. Hallenberg Hist. 1: 60 (1790).
d) (†) i uttr. spå ngn l. ngt till ngt, spå att ngn l. ngt kommer att bli ngt. Din tre-åra qvickhet hon spritter åt sadlar och hästar, / Du spås til soldat, och gier hopp at bli en af de bästa. JGHallman Vitt. 223 (c. 1735). (Stoet var) ej af den typ, som man utan att hafva sett bevis derå, vill spå till en framgångsrik tid på turfen. TIdr. 1895, s. 376.
e) (†) i förb. spå förut (jfr 1 c), spå l. förutsäga (ngt l. att osv.). Och som iag (dvs. Venus) monde tyckia / Så törs iag spå föruth Ehrt (dvs. brudgummens) anslag går wäl an. CupVen. C 2 a (1669). Spegel 1 (1712; utan obj.). Poeterna hafwa giort .. (Aeolus) til wädretz Gud effter han kunde spå wädret förut effter Årstiderna. Ehrenadler Tel. 163 (1723). Modée HåkSmulgr. 61 (1738; med att-sats). Såsom Absalon spådt förut, öfwerhopades Ärke-Biskopen med de ohemulaste klagomål. Lagerbring 1Hist. 2: 269 (1773). Många, som gissade re'n min listiga fiendes anslag, / Hemligt spådde förut de fasor mig voro beredda. Adlerbeth Æn. 31 (1804).
3) [i utvidgad anv. av 1 o. 2] om förhållande, naturfenomen, (beteende hos) djur o. d.: vara tecken på (ngt) l. båda l. varsla om l. betyda (ngt); äv. med bestämning styrd av prep. om l. till, angivande det som ngt är tecken på osv.; förr äv. ngt oeg., övergående i bet.: vittna (om ngt). Kommer .. (uven) i byiar och på hwss, och roopar ther, så spår han ondt, antingen igenom eld, eller någhors dödh. Forsius Phys. 279 (1611). Wi som saken närmare betrachte, finne .. ilacke cometer, som oss stor fara prognosticera och spå. Gustaf II Adolf 209 (1624). (Tankebyggarordens) pligters efterlefnad eller försummelse spår om vårt ny-inrättade Samhälles trygghet eller förfall. CFEckleff (1753) hos Castrén Creutz 28. Uppå et gammalt Slott, et arf af gamla Fäder, / En skintorr greflig Enka satt, / Var skral, drack ständigt The på fläder / Och hade ben som spådde väder, / Och leddes merendels besatt. Lenngren (SVS) 2: 174 (1796). Leopold 5: 211 (c. 1820: till). Då swalorna flyga högt, wäntar man wackert wäder, men då de flyga lågt, säger man att de spå regn. Berlin Lsb. 100 (1852). Den gamla nötta (kort-)leken spådde sorg och död. BonnierLM 1954, s. 620. — jfr FÖRE-SPÅ.
4) [jfr 1] (numera bl. i vissa trakter, bygdemålsfärgat) utöva trolldom, trolla; äv.: gm trolldom sända (ngt på l. över ngn). Forsius Phys. 343 (1611). Tron på förtrollade björnar tyckes ha kommit med lappar och finnar, som ju grundligt förstodo konsten att trolla och ofta sägas ha ”spått rev-björn” på varandra. Norrl. 14: 42 (1926). Efter trollkäringar kastade man kol, om man trodde att de ville ”spå”. Västerb. 1933, s. 123. — jfr PÅ-SPÅDD.
Särsk. förb.: SPÅ EMOT1 04 l. MOT4. (i vissa trakter, bygdemålsfärgat) till 4: möta trolldom med trolldom, trolla emot. Hofslagar-Hans .. vidtog de nödiga måtten och stegen för trolldomens häfvande .. allt folket tillsades att hålla sig inom hus och stängda dörrar; intet lefvande fick vara ute den dagen det ”spåddes emot”. Modin GTåsjö 315 (1916).
SPÅ FÖRE. [fsv. spa fore] jfr förespå. (†) till 2: förutsäga (ngt). Igenom Ärkehertigens Alberti ingift vthi Österrijke, och Påwens myndigheet, diärfwas före:de Påweske Stöware, reeta och hissa Käisaren och alle Ständerne j Käiserdömet emoot Nedherlanden .. och spå så före, at the skole innan en kort tijdh blifwa allom Konungom och Förstom til räddhoga, hwar man icke j tijdh mootar them. Bureus Warn. C 4 a (1604). Före spå, effter gå .. (dvs.) Mången spår sant och weetet intet. Grubb 235 (1665); möjl. ssg.
SPÅ IHOP1 04. till 1 a: gm spående tjäna ihop (pengar o. d.). Wallbeck-Hallgren VandrEl. 59 (1910).
SPÅ MOT, se spå emot.
SPÅ PÅ1 4. (i vissa trakter, bygdemålsfärgat) till 4: gm trolldom sätta (ont) på (ngn). Nordström Luleåkult. 223 (1925).
SPÅ TILL. [fsv. spa til] (†) jfr tillspå.
1) till 1, = spå 1. 1Mos. 44: 15 (Bib. 1541).
2) i mer l. mindre oeg. l. förbleknad anv. av 1, = spå 2. Somblighe begynte .. förtäckia hans ansichte, och slå honom medh näffuanar, säyandis till honom, Spåå til. Mark. 14: 65 (NT 1526; Därs. 1981: Visa att du är profet!); jfr 1. Att wij icke kunne gissze eller spå till, hwicke the äre som (osv.). G1R 16: 123 (1544). Intet kunde jag veta eller spå till att hon skulle komma så hjertans olägligt. Knorring Skizz. I. 1: 19 (1841).
SPÅ TILLBAKA1 040, äv. 032. (i vissa trakter, bygdemålsfärgat) till 4: gm trolldom sända tillbaka (ngt). Modin GTåsjö 81 (1916).
SPÅ UT04. (numera bl. i vissa trakter, bygdemålsfärgat) i uttr. spå ut ögonen på ngn, gm trolldom sticka ut l. dyl. ögonen på ngn. Broman Glys. 1: 808 (c. 1740).
SPÅ ÖVER0 40. (i vissa trakter, bygdemålsfärgat) till 4: gm trolldom sända (ngt) över (ngn). Högberg Vred. 1: 259 (1906).
Ssgr (i allm. till 1. Anm. Vissa av nedan anförda ssgr kan äv. (åtm. delvis) hänföras till det adj. som föreligger i -SPÅ): SPÅ-ANDA. om ingivelse att spå. Lucidor (SVS) 251 (1672).
(1 (a), 2) -BOK. om bok innehållande spådomar l. allmänna förutsägelser. Östergren (1944).
(4) -DIS. (numera bl. i skildring av ä. förh.) om andeväsen som tänktes kunna utöva trolldom. Strinnholm Hist. 2: 479 (1836).
(1 a) -FINK. (†) nedsättande, om spåkvinna. Almqvist Amor. 207 (1822).
(1 a) -FRU. (numera bl. mera tillf.) jfr -kvinna. Almqvist Amor. 197 (1822, 1839). Östergren (1944).
-FÅGEL. (numera bl. tillf.)
1) till 1 o. 2, ordlekande, om person som är spåkunnig l. uttalar spådomar. Stenborg Jäg. 6 (1780).
2) till 3: fågel som anses utgöra tecken på l. båda l. varsla om l. betyda ngt. Forsius Phys. 280 (1611).
-GUBBE.
1) till 1 (a); jfr -man 1; äv. med förbleknad l. oeg. anv., motsv. spå 2. Aken Reseap. 113 (1746). (R. Jalakas) brukar betraktas som en spågubbe och en av landets mest optimistiska ekonomer. SvD 1983, nr 147, 4: 1.
2) (i vissa trakter, bygdemålsfärgat) till 4: trollkarl. Modin GTåsjö 128 (1916).
-GUDINNA. (†) gudinna behärskande spådoms- l. siarkonsten; jfr spådoms-gud. Rudbeck Atl. 2: 409 (1689).
(1 a) -GUMMA. jfr gumma, sbst.1, o. -kvinna. Dalin (1854).
-JUNGFRU. (†) om orakelprästinna. Sylvius Curtius 111 (1682; i Delphi).
-KARL. [fsv. spakarl] spåman (se d. o. 1). Jes. 29: 4 (Bib. 1541).
-KLOK. (†) spåkunnig. Lucidor (SVS) 250 (1672).
(1 a) -KONA. (†) spåkvinna. VDAkt. 1665, nr 267.
-KONST. konst (se d. o. 3 e (o. 6)) l. konsten att spå, spådom(skonst); äv. allmännare (motsv. spå 2). Wijs- eller Spåkonsten, then man ock kallar Swartekonsten, war ock äfwen .. (under Sv:s forntid) mycket gängse. Sylvius EOlai 17 (1678). Högtuplysta Fru Minnesgod, som upteknat långt mindre märkwärdigheter, gack min okunnighet tilhanda, och inblås mig i detta ögneblick: annars flyr jag til min Spåkonst. GbgMag. 1759, s. 52. (Zigenarnas) uppgifna näringsfång skall vara kittelflickeri, hästbyte och spåkonst. (Lundin o.) Strindberg GSthm 532 (1882).
-KONUNG. (†) i sg. best., om Apollon, det delfiska oraklets beskyddare. Mitt nöje är af ljuset, af Apollon, spåkonungen. Almqvist Amor. 343 (1839).
(1 a) -KORT. i pl., om spelkort avsedda att användas vid spående. SPF 1823, s. 247.
(1 a) -KORTLEK~02 l. ~20. jfr -kort. Randel KällKök 33 (1928).
(3) -KRAFT. (numera mindre br.) om varslande l. förebådande ”kraft” (hos ngt); jfr spådoms-kraft. Arfwidsson Oisian 2: 276 (1846; om förmåga hos hundar).
(3) -KRAFTIG. (numera mindre br.) som har ”spåkraft”. Heidenstam Folkung. 2: 116 (1907; om mjöd).
-KUNNIG.
1) till 1, 2: som kan spå, spådomskunnig. Afzelius Sag. 4: 38 (1842).
2) (i vissa trakter, bygdemålsfärgat) till 1, 4: klärvoyant l. trollkunnig. Sandström NatArb. 2: 198 (1910).
Avledn.: spåkunnighet, r. l. f. till -kunnig 1: egenskapen l. förmågan att kunna spå. Östergren (1944).
(1 (a), 4) -KVINNA. kvinna som utövar konsten att spå; sierska, sibylla; äv. (numera nästan bl. i vissa trakter, bygdemålsfärgat) liktydigt med: trollkvinna, häxa; jfr profetissa. 1Krön. 10 (”11”): 13 (Bib. 1541). (Sv.) spåkvinna .. (dvs.) (: häxa) (eng.) witch. Harlock (1944). Maria Kromann är en ung spåkvinna. Hon säger att hon kan pejla in människors innersta tankar. SDS 1984, nr 31, s. 48.
-KÄRING l. -KÄRRING, förr äv. -KÄRLING. jfr -kvinna. LPetri Wijgd. B 1 b (1538).
(4) -LAPP. (numera bl. i vissa trakter, bygdemålsfärgat) samisk trollkarl, nåjd. UppsDP 18/5 1596. Väring Vint. 329 (1927).
-MAN.
1) till 1 (a) o. 2: mansperson som (mer l. mindre yrkesmässigt) utövar konsten att spå (i bet. 1 av. d. o.), siare, teckentydare; äv. förbleknat (motsv. spå 2): (mans)person som spår l. kan spå; jfr augur, profet. OPetri 1: 435 (1528). I skolen icke wenda idher til spåmän, och frågher intet aff the teknetydhare. 3Mos. 19: 31 (Bib. 1541; äv. i Bib. 1917). Spåman haffuer tu welkor, antingen liugha eller sägher sant. SvOrdspr. C 2 b (1636). Då den sköflande vetenskapen visat sig vara så ihålig, bestående af gissningar, förklaringsförsök, falska slutsatser, själfbedrägerier och hårdragningar, hvad skall staten då hålla dessa arméer af gissare och spåmän? Strindberg BlåBok 833 (1908). jfr fågel-, inälve-, oväders-, planet-, skrock-, väder-spåman.
2) till 3, om djur (l. sak) som är l. uppfattas vara tecken på ngt l. bådar (anses båda) ngt l. varslar (anses varsla) om ngt. Svalorna är säkra spåmän. Acrel Sår 252 (1745). jfr oväders-, väder-spåman.
3) (numera bl. i vissa trakter, bygdemålsfärgat) till 4: trollkarl, andebesvärjare; jfr nåjd, schaman. Eij må Biskoper eller Prester någon i förbudh sättia, eller uthur Församblingen sluta, uthan .. han är .. en uppenbar Trullkarl och Teknatydare, eller Spåman. Lagförsl. 95 (c. 1609); möjl. till 1. Juslenius 191 (1745). Harlock (1944).
4) [sannol. genomgående eg. specialanv. av 2] (†) ss. beteckning för djur l. växter.
a) insekt av släktet Mantis Lin. (särsk. om Mantis religiosa Lin., europeisk bönsyrsa); äv. om släktet. Retzius Djurr. 86 (1772). Hartman Naturk. 245 (1836; om bönsyrsa). Spåman .. (dvs.) Insektslägtet Mantis. Dalin (1854).
b) spåtistel. Liljeblad Fl. 276 (1792).
c) [växten underlåter att öppna sina blommor om regn förestår] växten Dimorphotheca pluvialis (Lin.) Moench, väderspåman, regnblomma; numera nästan bl. i ssgn väder-spåman. Scheutz NatH 245 (1843). ÖoL (1852).
Ssgr (i allm. till -man 1): spåmans-jordfly. [insekten tycks att döma av namnet ha uppfattats ss. varslande i något avseende] entomol. insekten Rhyacia augur Fabr. Nordström VFjär. 2: 27 (1936).
-konst. spådomskonst. Hamb. (1700).
-näva. bot. växten Erodium gruinum (Lin.) L'Hér. (vars delfrukter har mycket långa spröt som kröker sig i förhållande till luftfuktigheten). Hylander PrydnV 45 (1948).
-släkt. (i vissa trakter, bygdemålsfärgat) till -man 3, om släkt i vilken finns l. har funnits trollkarlar. Väring Vint. 189 (1927; om samesläkt).
-stav. (numera nästan bl. om förh. i antiken) stav använd av spåman; särsk. om sådan stav använd av augur. Hamb. (1700). Dalin (1854; om augurs stav). Cannelin (1921).
-tistel. (numera mindre br.) bot. spåtistel. Fischerström 4: 271 (1795). Hylander PrydnV 101 (1948).
(3) -MOSSA. [växten vrider sig vid förändring av luftens fuktighetsgrad] bot. växten Funaria hygrometrica Hedw.; äv. allmännare: (växt av) släktet Funaria Schrb. 2NF 38: 455 (1926). 2SvUppslB (1953; i pl., om släktet).
-MÖ. (†) spående l. siande mö l. kvinna, sibylla; jfr spådoms-mö. Adlerbeth Æn. 137 (1804). De pythiska spåmörna. Palmblad Fornk. 1: 425 (1844).
-SANN. (†) sannspådd. Björner An 32 (1737).
(1 a) -SKÅP. (tillf.) om (skåpliknande) kur l. dyl. som spåkvinna använde (på marknadsplats o. d.). Han bebodde ett backstugeruckel som satt inkrupet som ett spåskåp i en ljungbacke. Martinson Nässl. 64 (1935).
-STAV. om den stav som den i den fornnordiska diktningen förekommande spåkvinnan (valan) var utrustad med. Landsm. B 20: 112 (1918).
-SÅLL. såll använt ss. hjälpmedel vid spående. Zilliacus Aho Panu 112 (1898).
(4) -SÄNDNING. (numera bl. i vissa trakter, bygdemålsfärgat) abstr. o. konkret, om sändning av ngt farligt l. skadande mot fiende gm trolleri, ”trollskott”. NorrlS 1—6:161 (1899; om ä. förh.).
-TECKEN. tecken efter vilket man kan spå l. tecken som bådar l. varslar om l. betyder ngt, spådomstecken.
1) till 1 o. 3. Emanuelsson Plut. 1: 407 (1842).
2) till 2 o. 3. AB 1964, nr 237, s. 14.
(3) -TISTEL. [med avseende på namngivningsgrunden se språkprovet 1893] bot. växt tillhörande släktet Carlina Lin., särsk.: Carlina vulgaris Lin. Spåtistel (Carlina Linn.) .. 1. Wanlig Spåtistel (Carlina vulgaris Linn.). Lilja SkånFl. 564 (1870). Spåtistel .. (med) inre holkfjäll hvita, silverglänsande, liknande tunglika kantblommor, endast i solsken utbredda .. Häraf namnet Spåtistel, för Wäderspåmanstistel. Svensson Kulturv. 587 (1893).
Ssg: spåtistel-släkte(t). bot. släktet Carlina Lin. ArkBot. II. 1: 6 (1904).
(1, 4) -TRUMMA. etnol. trumma som av samer används ss. hjälpmedel vid spående l. utövande av trolldom. Landsm. XVII. 1: 40 (1671).
-VIS, adj. (†)
1) till 1, i utvidgad anv., om ord: som kännetecknar spåkunnig person, ödesmättad l. skickelsediger. Ling As. 573 (1833).
2) till 3: som utgör tecken på l. bådar l. varslar om l. betyder ngt. Lucidor (SVS) 149 (1671; om kråka).
Avledn. (†): SPÅARE, m. spåman (se d. o. 1). Schultze Ordb. 4749 (c. 1755).
Spoiler title
Spoiler content