DESTRUERA des1trɯe4ra l. de1-, i Sveal. äfv. -e3ra2, v. -ade. vbalsbst. -ANDE, -ING, DESTRUKTION (se d. o.); DESTRUKTÖR -uk- (NF(1879), Ekbohrn Främ. ord(1904)).
Etymologi
[jfr t. destruieren, efter lat. destruere, nedrifva, förstöra, upphäfva, af de, af, från, ned, o. struere, bygga (jfr STRUKTURo. STRÖ); jfr äfv. INSTRUERA,KONSTRUERA]
förstöra; numera bl. i fackmässigt spr. i sådana uttr. som beteckna motsatsen till ett uppbyggande (i eg. l. bildl. bet.): nedstörta, kullrifva; upplösa, sönderdela; fordom i allmännare anv. Vårtt fädernesland .., som så jemmerligen tilförende af erchiebiskoper, lydebiskoper och theres anhang är destruerett och förderfvet. G. I:s reg. 24: 389(1554). (Sapieha har) alla torner så väll sosom portten medh kruut sprängdt, och så destruerat att dedh inthet meera är till att hielpe. Oxenst. brefv. 5: 442(1627). Endteligen begynner ålderdomen försvaga, göra olustig, och på slutet aldeles destruera den matta kroppen. I. J. Biberg(1750) hos Linné Skr. 2: 14. Snäckor och Muslor bidraga äfven på sitt sätt till stenarnas destruerande. Dens. Därs. 19. Hos begge (dvs. i både den fysiska o. den moraliska världen) igenkänner man lätt en ond, destruerande princip. Stagnelius 2: 750(c. 1820). Då han (dvs. en viss vivisektör) destruerade hela ryggmärgen, stadnade circulationen hastigt. Florman Anat. 2: 331(1830). Destruera .., nedrifva; omstörta. Ekbohrn Främ. ord(1904). — särsk. kem. sönderdela, upplösa. Wallerius Chem. phys. II. 1—2: 104(1765). Uti digeln i elden destrueras detta medelsalt snart. C. W. Scheele i VetAH 1785, s. 20. Lemningar .. af ether, som (svafvel-)syran hunnit destruera fortare än den fått tillfälle att afdunsta. Berzelius Kemi 5: 1061(1828). Att en del af garfämnet har destruerats af den elektriska strömmen. Tekn. tidskr. 1896, K. s. 88.
