DIALEKTIKER di1aläk4tiker l. 10302 (- -lä`cktickr Dalin), m.||ig.; best. -n; pl. = l. (med lat. pl.) dialektici -läk4tisi l. —302.
Etymologi
[jfr t. dialektiker, efter lat. dialecticus, sbst., kännare af l. lärare i dialektiken (Cicero), af dialecticus, adj. (se DIALEKTISK, adj.1); jfr äfv. eng. dialectician, fr. dialecticien]
person som använder dialektikens metod, utvägar o. konstgrepp vid framställningen l. utredningen af ngt, särsk. vid förfäktandet af en åsikt i strid med ngn annan; i dialektiken kunnig l. skicklig person; i argumentering o. disputerande skicklig person; särsk. motsv. DIALEKTIK 2. Kånstigt hopsnörde inveklade och bedrägelige ordasnaror och Syllogismer .., hvilka våra tiders storlåtige Dialectici och vridkånstige grälmakare diktat och upspunnit. Lundberg Erasmus 39 (1728). (Schleiermacher är) en stor och skarpsinnig dialecticus och hör till schellingska skolan. Tegnér 6: 231 (1833). Dalin (1845; under dialecticien). Kallar du icke den dialektiker, som begreppsmässigt fattar hvarje tings väsen? Dalsjö Platon 2: 354 (1872) [jfr DIALEKTIK 1 b]. (På grund af dialektikens brukbarhet vid kyrkliga lärostrider) var det naturligt, att vid undervisningen dialektikern mer och mer fick försteget före grammatikern. Bergqvist o. Kjederqvist Ziegler Ped. hist. 17 (1900).
